Mer
Fick han ej tala; med sitt höjda finger
Bjöd fursten tystnad och begynte själf:
"Ni manövrerar alla dagar nu,
Tills edra veteraner glömt Turkiet
Och alla yngre lärt sin exercis.
Kutusoff, edra tjänster glömmas icke,
Men stränghet, regel, disciplin bör finnas;
Man älskar ej att se en soldatesk,
Som minnes annat än sin plikt för stunden.
Farväl, min general, en sak af vikt,
En obehaglig sak, i nära samband
Med tidens andra tecken, kallar mig."
Han hade talat. Generalen gick,
Och i sitt förmak trädde nu Potemkin.
Församlade vid dörren stodo där
I hopp och fruktan officerare
Af skilda vapen, grader, uniformer;
Och fursten såg dem, styrde stolt sin gång
Emot dem, stannade och öfverfor
En stund med blicken under tystnad skaran
Och höjde snart sin röst till stränga ord:
"Man sett i dag er, herrar öfverstar
Af fjärde, femte, sjunde regementet,
Er subalterner äfvenså af linjen
Och, Platoff, er, Markoff, er, kort, er alla
Förverka edra värjor.—Inga svar,
Alldeles inga ord till ursäkt, inga!
Det är vår kejsarinnas höga namnsdag,
Som nu gör nåd.—
I hvilka tider lefva vi? Soldaten
Betraktas som kantrat af ett befäl,
Som gjort ett par kampanjer vid hans sida;
Han smeks, han skonas, man förbiser allt,
Blott ej hans ärr, och samma skonsamhet
Begär man för sig själf. Markoff, se på er!
Är det af reglementet ni befalls
Att suspendera en af edra knappar?
Och denna orden, Platoff, kring er hals,—
Säg, fruktar ni att skiljas alltför mycket
Från hopen, om den blottas litet mer?
Hvad skick! Soldatbulvaner vore bättre
Än krigare, som ingen lydnad känna.—
Ni ler?—Jag ber er, ingen min! Och ni,
Ni med den rusigt nöjda blicken, Kulneff,
Hvad gör er fröjd? Att er piket kanske
Så väl höll folket nyss ifrån paraden?—
O Ryssland, Ryssland, själen i din styrka
Var ordningen, var själfförsakelsen
Hos dina söner; slockna får den ej.—
Furst Voldmar Paulovitsch, ni dröjer kvar,
Ni följer mig. Ännu en gång, er andra
Benådar kejsarinnans namnsdag."
Sagdt.
Till kabinettet gick Potemkin åter,
Den unge fursten följde tyst hans steg.
Och tystnad rådde länge mellan båda,
På ottomanen satte sig Potemkin
Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand;
Den unge fursten väntade och teg.
När så en stund förflutit och en annan,
Tog Krimbetvingarn ordet, höjde sig
Och fäste skarpt sin örnblick på furst Voldmar:
"Man talt om uppror", sade han, "om trots
Emot en ordning, på hvars fasta grundval
Personers väl, familjers, staters, hvilar,
Jag menar uppror mot föräldramakt,
Och sådant i vårt fosterland, i Ryssland;
Är denna händelse er obekant?"
Den unge fursten teg, den äldre fortfor:
"En yngling, en af våra främsta släkter,
Förvillad troligtvis af tidens gift,
Ett svärmeri om mänskojämlikheten,
Har, glömmande sig själf, sin plikt som son,
Sin aktning för en följd af stora anor,
Sig sänkt i en mesallians, hvars blygd
Till lycka här ännu ej ägt sin like;
Ni vet kanhända denne ynglings namn?"
Han talte så; ej bidande ett svar,
Begynte han med dämpad stämma åter:
"En furste; lysande föräldrars hopp,
Emottar vid sin faders död i arf
Den ena af hans stora egendomar.
Han kommer till sitt landtgods, fäster där
Sitt unga öga på en ung slafvinna;
En vacker kind, en fyllig barm,—hvad skatt
Att öfverväga alla andra värden!
Alltnog, han väljer henne för sitt nöje,
Fördöljer henne, hvar,—man vet det ej,
Och offrar tvenne år åt sin förtjusning.
Man väntat, att på detta rus af sällhet
En mättnad skulle följa och excessen
Få lämnas åt förlåtelsen och glömskan;
Men nej! En dag sitt höga slott igen
Besöker fursten, som emellertid
Förvärfvat grader här bland våra leder,
En maka för han med sig, en gemål,
Men hvem?—O fräckhet utan gräns!—Slafvinnan.
Ännu får saken dock ej allmängöras,
Familjbetänkligheter hindra detta,
Blott några få förtrogna känna den.
Så flykta åter år, och medan fursten
På ärans fält sig nya lagrar skär,
Befolkas fursteborgen med bastarder.
Till slut kan nesan icke döljas mer,
Den röjs, och ryktet hinner furstens mor,
Hvars hjärta nära brister af förtviflan.—
Nu, Voldmar Paulovitsch, är taflan färdig,
Kompositionen väcker ens förvåning;
Ni målat själf, är den natursann, säg?"
En vink han gaf, ett tecken, att han nu
Besvaras ville, och i liknöjdt lugn
Mot handen sänkte han sitt hufvud åter.
Att ge sin återhållna vrede ord
Behöfde ej den stolte Voldmar manas:
"Jag känt en furste", sade han, "i arf
Ett slott han fick, med slottet en slafvinna;
Slafvinna,—ja, hon var det, tills hans öga
I hennes såg, då var hon det ej mer.
Ej rodnaden på hennes kinder dock,
Ej hennes yppigt höjda barm—som ni,
Min furste, sagt—gaf friheten åt henne;
Hon fick den af ett hjärta för ett hjärta,
Och mer hon fick än frihet, fick beskydd
Hos en af Rysslands ädlaste furstinnor.
När, dyrkad i en krets af änglar där,
Hon vecklat ut sin rika blomnings skatter,
Blef hon sin forna herres maka:—han
Står här och väntar, furste, nu sin dom."
Han slöt. Den mäktige Potemkin tog
Med oförändradt lugn till ordet åter:
"Vår milda kejsarinna, själf en moder,
Har ömmat för er ädla moders smärta,
Har velat skona henne för den blygd
Att som sin dotter hälsa en slafvinna;
Dess höga vishet insett, att ett rike
Af Rysslands vidd behöfver sammanhållas
Af fasta band, att hvar atom, som störs,
Ger fart till rubbning i det stora hela;
Hon tolkar nu sin vilja genom mig:
Furst Voldmar Paulovitsch, er tjänst behöfs
I Tomsk, behöfs där ögonblickligt nu;
Er egendom förvaltas under tiden
Med kejsarinnans bifall af er mor.
Er resa—därom har man dragit omsorg,
Ett ekipage är tillreds. I Tomsk
Har ni att vänta edra instruktioner.
Farväl!"
Från Voldmars kinder bloden flytt,
Förisad stod han en minut och såg
Med ofrånvända blickar på Potemkin.
"Er tillhör makten", sade han till slut,
"Men jag är man och får ej fly till böner.
En finns, som kunde be för mig, för sig,
Men hon skall stötas bort, där hon ej höres.
Ja, utom henne, furste, finnas två,
Som kanske finge bedja; o, men de
Förmå ännu knappt nämna fadersnamnet.
En fråga dock, den sista: Förs jag bort
Att lefvande begrafvas, eller får
På jorden än jag återse de mina?"