Blek satt på sin härskaretron
Kung Fjalar, färglös rördes hans läpp och
Kämpades inom hjältebarmen,
Innan med kufvad smärta han tog till ord:
"Gån", sade han, "bringen mig hit
Min Hjalmar, bringen Gerda, den späda, hit;
Skåda jag vill dem båda, välja
Vill jag emellan båda, ty en skall dö.
Känn, siare, Fjalar och känn
Hans trots, till molnets gudar hans hälsning bär,
Spörj, om de lärt att allt försaka,
Innan som han de vant sig att allt förmå.
Nu, trampa din nattliga ban.
När en gång Fjalar rister sig geirsodd, kom,
Innan hans hand vid svärdet domnar,
Gälda han vill dig lön för din svarta lögn."
"Kung", talade Dargar, "ditt ord
Har ej förgäfves manat; jag komma skall.
Räknade äro lifvets stunder,
Äfven för oss de fyllas en gång. Farväl!"
Bort vandrade siaren lugn.
Men in med kungabarnen en tärna kom,
Nalkades drottens tron och lyfte
Båda i tystnad sakta på fadrens knän.
Ej jublade kämparne mer,
Ej gick kring laget skummande hornets fröjd;
Tyst som en grift var salen, tysta,
Bäfvande blickar lefde kring Fjalar blott.
Val skulle han göra. Han såg
På Hjalmar först, såg länge, hans anlets natt
Klarnade, blott till afsked tycktes
Stilla hans öga sjunka på dottren nu.
Hon mötte hans öga och log,
Mot fadersbarmen lutande kinden trygg;
Darrande satt kung Fjalar åter,
Gudabekämparn skalf för ett värnlöst barn.
Bort flydde från henne hans blick,
På Hjalmar föll den, flydde från honom, flög
Snabb som en ljungeld mellan båda,
Tills att, mot höjden riktad, den kvarblef stel.