Då reste sig Sjolf. På hans kind,
Den bleka, gråa, rullade klar en tår.
Fram till sin gamle vapenbroder
Steg han och hof till darrande ord sin röst:
"Kung, Hjalmar skall föra ditt svärd
En gång, när själf du hvilar med maktlös arm,
Skydda ditt land och fjärran väcka
Minnet af Fjalar än, där det slumra vill.
Dröj längre då ej i ditt val!
Brant står vid stranden klippan, och nedanför
Väntar i tystnad svala vågen;
Lätt som en gnista slocknar din dotter där."
Så hördes han tala, han tog
Från fadrens knä det leende offret. Snart
Öppnades salens dörr, och natten
Slöt i sitt stumma mörker den gamles väg.
Kvar satt, där han sutit, ännu
Orörlig Fjalar; endast hans hand, som nyss
Slöt sig till stöd kring dottren, syntes
Ligga som vissnad nu på hans tomma knä.
Sent höjde han blicken. Han såg
Kring vida salen forskande, bister, mörk;
Kämpar, som lett mot dödar, syntes
Bäfva för blixten, född i hans ögas natt.
Nu tystnaden bröt han. Hans röst
Var djup som fjärran rullande åskors dån.
"Vittnen af Fjalars sorg", han sade,
"Börjad är striden, hören er konungs ord!
Ve den, som i tystnadens graf,
Hvad nu han sett, ej gömmer. Hans lif skall blygd
Hölja, hans spår min hämnd skall finna,
Fördes han än af stormen till världens gräns.
Ej nämne en tunga det namn,
Hon bar, min dotter. Här i sin faders barm
Har hon sin korta lefnads saga;
Vare den blott för mig. Det är minne nog.
Då först, när jag hunnit mitt mål,
När kring min hvila kumlen sig hvälfver hög,
Människoord ej når mitt öra,
Yppe en läpp, hur dyr mig min seger var."