Så talte han, reste sig opp
Från tronen, tog vid handen sin son och gick
Väldig som förr ur kämparunden,
Lämnande grafvars tystnad i salen kvar.
År kommo och flydde igen,
Kung Fjalars' ära spordes från land till land;
Men om hans dotters öde hörde
Ingen på vida jorden ett ord, ett ljud.
ANDRA SÅNGEN.
Hvems skall flickan af Shelma blifva,
Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,
Fläkt kring strömmarnas stränder,
Hvem skall andas din svalkas doft?
Härligt speglar i Cronas bölja
Hjältars Shelma de glimmande torn,
Solen tömmer från östern
Öfver Morven en flod af sken.
Ljus är salen, där Finjal tronat;
Dunkla vandra där inne likväl
Söner tre af Morannal,
Gamle kungen i sångens land.
Gall med bågen är mörk att skåda,
Harpans Rurmar fördystras af sorg;
Nyss från striderna kommen,
Tiger trotsige Clesamor.
På hvarandra de se förstulet,
Hot sig tänder i drottarnes blick;
Åskor, gömda i hjärtat,
Vänta stunden att blixtra fram.
Hvarför trifves ej fröjd i salen,
Frid i glimmande morgonens lugn?
Hvarför mulnar en broder,
När mot bröder hans öga ser?
Så i Ossians dar och Finjals
Lefdes icke i kungarnes borg;
Harpan klingade glädje,
Sången tjuste med bragders lof.