Starke voro de män af fordom.
Flammor like i skälfvande skog,
Genom fienders hopar
Fram de flögo i stridens stund.
Men när främlingars trots var brutet,
När i Shelma de syntes igen,
Milde voro de åter,
Mer än strålar af sommarns dag.
Hvi förgäta de stores söner
Fädrens seder och nära sin harm,
Om fullvuxen i yra
Morvens lugn den en gång förstör?
Se, i borgen en flicka blommar,
Gall för henne sin båge har glömt,
Rurmar sjungit om henne,
Clesamor har för henne stridt.
Hvems skall flickan af Shelma blifva,
Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,
Fläkt kring strömmarnas stränder,
Hvem skall andas din svalkas doft?
Ändtligt brytes i salen tystnan.
Gall af bågen, den äldste till år,
Tar bland furstarne ordet;
Så han talar med kufvad harm:
"Söner äro vi af Morannal,
Samma moder åt honom oss födt;
Högt från skyarnas banor
Store fäder på oss se ned.
Hotfull spanar från molnet Finjal,
Om en fiende bäfvar ännu
Att sig närma de kullar,
Där han stred i sin ungdoms fröjd.
Hvad skall blifva af minnets Morven,
Af högt tonande strängarnas land,
Om dess drottar hvarandra
Bryta neder med giftfylldt agg?
En må vinna till brud Oihonna,
Äga systern af morgonens sky.
Jorden blommar af tärnor,
Gränslöst vid för de andras val.