Då sitt knä furstinnan böjde
För den höga, bad och talte:
"Välj ett annat nöje, milda kejsarinna;
Morgondimman knappt sig skingrat,
Svala vindar, då er värma öks af gången,
Skada lätt er dyra hälsa.
Millioner blicka opp med mig och bedja,
Låt oss icke bedja fåfängt!"
"Stilla, stilla, ingen oro mer, Natalia",
Bjöd och talte kejsarinnan,
"Denna varma blomdoft, denna blåa himmel
Har i Petersburg jag sällan.
Upp, mitt sällskap, kavaljerer! Min värdinna
Är väl god och visar vägen."
Så hon sade, och i blinken var hon färdig,
Henne följde tyst furstinnan,
Furst Potemkin och den ädle gref Bestuscheff.
Och till byn de styrde färden.
Nära slutet af den långa, smala stigen,
Mellan skördbetyngda slätter,
Låg en kulle, som för vandrarns öga länge
Dolde hyddorna och träden.
När dess höjning kejsarinnan nått omsider,
Såg den lilla byn hon nära,
Icke hyddor, endast målade tapeter,
Täcka byggnader på väfvar.
Och hon gick att dem beskåda, såg bakom dem,
Såg af torf blott låga kojor,
Lika iden, unnanskymda, fönsterlösa,
Mörka, dystra, mänskotomma.
Med en fin, förborgad skymt af harm på läppen
Och en ljungeld i sitt öga
Till den bleknande furstinnan hon sig vände,
Talte bittra ord och sade:
"Hvem har målat dessa hyddor, magnifika,
Då på afstånd de betraktas?
För min hofteater måste furst Potemkin
Söka få artisten anställd.
Men, furstinna, hvem bebor då dessa kojor,
Som af edra konstverk smyckas?
Med förundran har jag saknat glada landtmän
Så vid slottet som kring bygden.
Är det seden här, att folket drar sig unnan,
När en härskarinna nalkas?"
Så hon sade, och furstinnan ville svara,
Men den höga kejsarinnan
Gaf sin arm åt furst Potemkin i detsamma
Och begynte återfärden.
Hastigt skyndade furstinnan fram till busken,
Bröt bland rosorna den skönsta,
Men den gamle krigarn följde henne långsamt,
Bröt förutan val en annan.
Kejsarinnan mottog bådas bjudna gåfva,
Tackade med mildhet båda,
Men furstinnans blomma gaf hon åt Potemkin
Och behöll blott gref Bestuscheffs.
"Min värdinna", så hon sade, "ni förlåter,
Att jag slöser edra skatter,
Men jag älskar blommor, ger åt vänner gärna,
Som jag äfven tar af vänner,
Allt, som äger af sig själft sitt hela värde,
Utan flärd och svek på ytan."
Det blef tystnad, under tystnad hann man slottet;
Ur dess portar då med jubel
Trädde fram en mänskoskara, festligt smyckad,
Så furstinnan det förordnat.
Vägens båda sidor fyllde folkets rader,
Bleka, tynande gestalter
Böjde knä och strödde rika blomsterskatter
För de kommande på stigen.
Kejsarinnan såg till höger, såg till vänster,
Såg på gamla, såg på unga,
Och hon stannade omsider majestätlig
Mellan skarorna och talte:
"Min furstinna, jag vill lämna här ett minne
Af min vistelse på slottet;
Blif min tolk till edra bönder, fråga folket,
Hvad det önskar och behöfver."
Och furstinnan hörde budet, höjde rösten
Och förkunnade och sade:
"Mina barn, ifall min omsorg för ert bästa
Har förbisett några brister,
Är det unnadt den att yppa, hvad han önskar,
Som vill träda fram och tala."
Ingen yppade en önskan, ingen tycktes
Vilja träda fram och tala;
Tyst och knäböjd dröjde skaran, och den ena
Såg med tvekan på den andra.