Dock, omsider stod i hopen opp en gubbe,
Tankfull, dyster, hundraårig,
Kal i höjden sken hans hjässa, till hans gördel
Flöt det silfverhvita skägget;
Och han framsteg till furstinnan, och med dödens
Lugna allvar gaf han svaret:
"Härskarinna, dessa blommor mätta icke,
Gif åt folket bröd, det hungrar!"
Stum af häpnad stod furstinnan, men den höga
Kejsarinnan tog då ordet:
"Denne vördnadsvärde man från Peters tider
Blir er skyddling, gref Bestuscheff;
Ni, Potemkin, skall förfoga, att hans önskan
Blir, som jag bestämt det, uppfylld."
Sagdt; och åter inom slottets port hon trädde.
Där på afstånd från de andra
Stod en kvinna, skön, fast sorgen lagt sin blekhet
På de ädla anletsdragen.
Tvenne barn hon höll vid handen, tvenne gossar,
Späda, blomsterlika båda,
Och i ögat, af ett inre ljus förklaradt,
Låg en stilla bön i tåren.
Rysslands moder såg med rörelse den arma,
Såg den bedjande med undran,
Och hon stannade, en blick på sin värdinna
Liksom frågande hon fäste.
Och furstinnan märkte blicken, och hon talte
Till den obekanta vänligt:
"Säg mig, främling, ty förut jag er ej skådat,
Om en bön ert hjärta gömmer?
Om behofvet edra vackra kinder bleker,
Är vår kejsarinna nådig."
Så hon sade. Med sin stämmas milda bäfvan
Gaf till svar den obekanta:
"O furstinna, för att gifva, ej begära,
Står den arma kvinnan för er:
Genom er har lifvet unnat åt slafvinnan
Några ljusa år af sällhet;
Hvad hon äger, tvenne söner, nu hon bjuder
Som sin späda vedergällning.
O, min makes höga moder, af förbarmning
Tag er ädla blod tillbaka,
Jag är fattig, jag är värnlös, den förskjutna
Kan ej fostra furstesöner."
Så Nadeschda; men med knappt förborgad vrede
Tog furstinnan åter ordet:
"Tro ej, höga kejsarinna, hennes saga,
Låt vår ädla ätt ej skändas!
Djärf med panter af en fräck, förbjuden kärlek,
En bedragerska, hon kommer."
Rysslands moder, kejsarinnan Katarina.
Hörde hennes ord med saktmod:
"Min furstinna", så hon sade, "med förundran
Finner jag ert sätt att måla:
Öde kojor, vilda, hungertärda hamnar
Klär ni skönt i glans och färger,
Och på denna ljusa, rena, ädla kvinna
Skuggor, skuggor blott ni hopar."
Sagdt; och stilla på den bedjande hon sänkte
Med en stjärnas blick sitt öga,
Men hon talte: "Denna gåfva af en moder
Skulle alla ej förskjuta;
Vill ni skänka kejsarinnan Katarina
Edra båda vackra söner?"
Högt i gråt vid denna fråga brast Nadeschda,
Tårar kväfde hennes stämma,
Men med händren, på de spädas skuldror sänkta,
På den enas, på den andras,
Sköt hon båda sakta fram mot kejsarinnan,
Så besvarande dess fråga.