v. DANN (stiger upp med häftighet och håller sig för öronen).
Kan ej! Jo, du kan, kan målas,
Kan smörjas, svärtas, tjäras, ja, bestrålas
Med alla färger, som man finner till.
JULIA (smekande).
Ja, snälla onkel, visst, om ni det vill.
Dock fruktar jag, det kunde vara
För onkel själf ej utan fara
Att ha mig tjärad.—
v. DANN.
Hvad befalls?
Du hotar?
JULIA.
Nej, jag tänker bara,
Om jag, som ej är varsam alls,
Kom i extas och som en liten mara
Slog armarna så här kring onkels hals.
v. DANN.
Bort, stygga unge, du kan spara
Ditt smek, tills jag får tid därmed,
Jag vill ej smekas nu, då jag är vred.
JULIA.
Vred? Nej, hur kan—? Ack, svara ofördröjligt,
På hvem? Hvarför?
v. DANN.
Du vet det bäst:
På hela världen och på dig som mest
För ert fördömda: "kan ej" och "omöjligt".
JULIA.
Men, bästa onkel, medgaf icke jag
På stunden nyss, att jag kan målas?
v. DANN. Ja, sen du sagt: omöjligt, slag på slag.
JULIA.
Jag medgaf ju, att jag kan tjäras, tvålas,
Hvad allt det hette, efter ert behag.