v. DANN (stryker henne lätt på kinden). Väl, du kan allt, allt, allt, blott icke tålas.
JULIA.
Men skall jag målas? Hvarför? Säg mig det!
v. DANN.
Jag kunde svara: därför rätt och slätt,
Att jag det vill.—
JULIA.
Ja, men besinna,
Jag kan ha vilja mot, fast jag är kvinna.
v. DANN.
Just därför vill jag ge dig skäl.
(För henne framför en spegel.)
Se på den bilden där, hvad ser du väl?
En liten häxa, vanskapt, vederstygglig?
JULIA.
Ah fy! En sårad flicka, stött, men hygglig.
v. DANN.
Må vara. Desto mera blott
Blir jag i mitt beslut orygglig.
Märk, med det lilla skönhetsmått,
Du rakt mot din förskyllan fått,
Skall snart du af en friarflock begäras;
Och hvad blir då min lott?
JULIA.
Att ständigt med besök besväras.
Ha, nu förstår jag planen! Kort,
Att hålla denna myggsvärm bort,
Skall utan nåd er arma Julia tjäras.
v. DANN.
Tyst, låt mig sluta, håll din näpna mund,
Om du kan vara allvarsam en stund.
Mitt goda barn, du vet ej, hur allena
Din stackars onkel lefvat all sin tid,
Hur ensam han måst kämpa ut sin strid,
Mot andras hårda hjärtan sitt förstena.
Bland främlingar, i obekanta spår,
Han vandrat från sin ungdoms första år,
Af ingen egen följd i lifvets skiften.
Först nu, nu, när jag nalkas griften,
Jag fått—
JULIA (omfamnande honom med innerlighet).
—En vän, som ej ifrån er går,
En egen, som kan läsa skriften,
Som i ert klara öga står
Och talar med så tydlig mening
Om en ovansklig inre vår,
Om huru vekt ert hjärta slår
I trots af all predikan om förstening.