v. DANN.
En vän, en egen! Ja, en vän,
Den vet jag att i dig jag ständigt finner,
En egen ock, så länge än
Min broders blod i dina ådror rinner;
Men märk, en vän, en egen, snart ej kvar, (Rörd.)
Där onkel åldras ensam och förtegen,
Nej, svärmande i världen, Gud vet hvar,
Med en än bättre vän, en mera egen.
JULIA.
Hvem, jag? Det sker ej, nej, vid Gud, det kan——
v. DANN. Hör upp med ditt fördömda: kan ej, flicka!
JULIA.
Vill onkel tvinga mig att ta en man?
v. DANN. Nej, men det sker likväl till punkt och pricka.
JULIA.
Det kan ej. Rår jag ej om min person?
v. DANN.
Vasserra ja, tills du fått blicka
I ögat på en man af ton,
En ung löjtnant, en grefve, en baron,
Som har för dig ett hjärta—och en ficka,
Precis som gjord för min million.
En sådan kommer snart som efterskrifven,
Och, barn, hur går det då?
Jo, då får onkel sitta öfvergifven
Och endast minnas i sin vrå,
Att han en egen haft kring sig också.
Just därför skyndar jag att fånga
En lägenhet (de bjuda sig ej många
I denna bygd, så gömd, så vild)
Att få dig målad, för att, en gång skild
Från dig, se saknans stunder mindre långa,
Då jag får se och äga helst din bild.
JULIA.
Min onkel, ack, hur kan jag vedergälla
Er godhet? (Vill fatta hans hand.)
v. DANN (döljande sin rörelse). Bort, jag vill ej nu bli störd!
JULIA.
Ni rörs ren af att blott er föreställa,
Att jag kan bli ifrån er förd.