v. DANN. Hvad prat! Hvem säger dig, att jag är rörd?
JULIA.
Det hörs ju på er stämma, onkel snälla.
v. DANN.
Vid himlen, har jag då kring världen rest
Och hårdnat under kamp mot nöd och smärta,
Mött oron öfverallt, men lugnet glest,
För att bli rörd af att en snärta
Kan möjligtvis bli ryckt ifrån mitt hjärta?
Min stämma, att den ljuder litet hest
Och darrar litet, kommer allt af åren:
Själf fågeln piper klart ju blott om våren.
Det ges en sjukdom, barn, för mänskans röst,
En oundviklig,—kalla den till höst.
Se där förklaringen, bort med all annan!
TREDJE SCENEN.
v. DANN. JULIA. EN SLÄTMÅLARE.
(Målaren, med burk och penslar, klädd i ett skinnförkläde, öfversmordt med färger, stannar bugande vid dörren.)
JULIA (för sig).
O Gud, min buse målarn, det är han!
Men hvad har onkel fått i pannan? (Högt.)
Ogörligt, onkel, nej, det går ej an!
MÅLAREN.
Omöjligt, nådig herre, nej, jag kan
Ej stryka två hvarf med den ena kannan,
Det här är kvar blott——
v. DANN (häftigt uppbragt till målaren).
Ur min åsyn, man!
Fördömde "kan ej", bort, fördröj ej tiden,
Gå ned till gamle Trygg, han gör likviden.
MÅLAREN.
Får jag då ej arbeta mer?