v. DANN.
Hvad prat! En härlig bild vill du mig lämna
På detta sätt till hugnad, när du far.
JULIA.
Hur skall jag ana till, hvad ni kan ämna?
Det bästa, onkel, är, att jag blir kvar
Och spelar själf min bild i alla dar—
v. DANN.
Och får, om du blir tjärad, strax dig hämna.
Men allvar, flicka! Jag har hört,
Att lyckan nyss har till vår grannstad fört
En verklig målare.
JULIA (intresseradt).
Ack, är det möjligt?
v. DANN.
Ja, det är möjligt, likså sant och visst,
Som att det är förgjordt, fördömdt, för löjligt
Med dina möjligheter först och sist.
JULIA.
Men, bästa onkel, verkligt en artist?
v. DANN. Just en artist och en berömd tillika.
JULIA.
Hit skulle komma en med sådant gry!
Det kan jag aldrig tro.——
v. DANN.
Det gör mig lika.
JULIA.
Man kan—hur?—utan nål ej sy?
Hur säger onkel?—Ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka döda ned ur sky——