v. DANN.
Pengar, pengar, kära du!
Af dem har målarn, som vi satt i fråga,
Behof som alla andra, till sin plåga.
Han kommit till sin hemort nu
Från Sverige, där han bildat sin förmåga—
JULIA (lifligt).
Hur, onkel? Hvem? Hvad heter han?
v. DANN (utan afbrott).
Men där han, ung ännu, har svårt att våga
En täflan med så mången äldre man,
Som vill ha pengar och som måla kan.
JULIA.
Men är det då ej möjligt att få veta
Hans namn? (För sig.) Ack, det är Axel, ingen ann'!
v. DANN.
Han heter Axel,—Axel—nej, minsann
Jag minns hans tillnamn, nå, det kan förtreta.
JULIA.
Frank.
v. DANN.
Frank, så hette han, just så.
Det fägnar mig, du tycks ju honom känna.
Då allt omkringgår, var det kanske denna,
Som lärde dig att en artist förstå.
JULIA (kort).
Hur så?
v. DANN.
Blott säg mig, hurdan är han, flicka?
JULIA
(i sin förra stämning).
Jag kan försäkra er, en man af ton,
Fast ingen löjtnant, grefve och baron,
Som har för mig ett hjärta och en ficka,
Precis som gjord för er million;
Han lärde rita blott i vår pension.——
Ja, ja, min onkel må visst blicka,
Så mycket onkel vill, på min person.