v. DANN.
Du är förstämd, jag tänkte skicka
Och tvinga honom hit ännu i dag;
Men det är bäst att vänta, märker jag.
JULIA.
För min skull inte; gör, som er behagar,
Jag står till tjänst i dag och alla dagar;
Men onkel är så afvig nu, så tvär.
v. DANN. Visst icke; det är du, som afvig är.
JULIA (för sig).
Hur tanke tanke i mitt hufvud jagar!
O himmel, Axel, Axel är då här!
v. DANN.
Säg öppet, om det vill ackommodera
Prinsessan att bli målad nu?
JULIA.
Af hjärtat gärna, jag har sagt det ju,
Allenast onkel icke vill studera
Så misstänksamt min minsta min alltjämt.
v. DANN. Du yrar, vet du ej att tåla skämt?
JULIA.
Ja, blott däri ej ligger något mera.
Ni gaf mig ögon, som så när mig skrämt.
v. DANN. Hvem, jag? Bekänn det, att på allt du hittar.
JULIA.
Ja, onkel är förskräcklig, när ni tittar.