v. DANN. Du sett i syne nu, det är bestämdt.
JULIA.
Det syns en misstro hos er då, som smittar.
v. DANN.
Åh tyst! Jag rymmer unnan rätt och slätt,
Jag tar min tillflykt till mitt kabinett
Och skrifver några ord, med lätthet funna,
Som torde få herr "Kan ej" till att kunna.
Han måste komma.—
(Går in i sitt kabinett och läser till dörren).
FEMTE SCENEN.
JULIA (ensam).
O, så är mitt sätt!
Jag kunnat dock den goda gubben unna
Att se på mig. Hvad var för ondt i det?
Jag vore färdig att af ledsnad gråta.
(Niger utanför den slutna dörren och säger helt
sakta för sig med sammanknäppta händer.)
Min goda, goda onkel måst förlåta!
(Lägger handen på sitt hjärta.)
Jag hade här en liten hemlighet,
Som jag på intet villkor ville låta
Min onkel se, däraf kom min förtret;
Men jag blir genast god, som onkel vet.
(Går bort från dörren åter.)
Men hvarför skulle han mig just betrakta
Den stund, jag hade svårast att mig vakta,
I öfverraskningens minut, minsann,
Då pulsen bultade, då kinden brann,
Då tusen tankar flögo kring i pannan,
I hjärtat sorg och glädje om hvarannan?
Ja, sorg i all min fröjd;
Ty att få råkas åter, hvilken höjd
Af glädje, och ändå hvad smärta,
Att han skall nödgas, detta stolta hjärta,
Blott för en lumpen penning offra opp
Sitt mål, sin varma längtan och sitt hopp!
Han tänkte få besöka konstens länder.
Hur sade han? "Först efter år af flit,
När jag ifrån Italien återvänder,
Då vill jag hamna vid vår hembygds stränder,
Då vill jag komma dit,
Där du mig väntar, älskande och trogen."
Ack, denna sällhet var för dig ej mogen,
Min arma Axel! Nej, nu är du här,
Begär ej glans och lagrar, men begär
Blott porträttera hop en liten summa,
För att kanske om några år,
Med modet brutet och med viljan sår,
Få fara ut i skygd af dessa dumma,
Små, runda tolkar, dem en värld förstår
Så ytterst artigt, fast de äro stumma.
Men hvad, om jag till onkel går,
Bekänner allt och säger: "Ack, försumma
Ej nu att göra, hvad ni kan förmå
För Axels lycka; den är min också.
Ni är så rik, för hvem vill ni väl spara?
Gif honom medel att kring världen fara!"
Jag skulle icke fåfängt be, o nej!
Det vet jag visst, men Axel vill det ej.
Han har förbjudit mig att nämna
Ett ord om vår förlofning. Han vill lämna
Sin konstnärsbana, har han bedt mig tro,
Förr än han vill af någons gunst bero.
Jag tror det ock; de voro inga tomma,
Förflugna ord, hans ord. Nej, alltför väl
Jag lärt mig känna ren hans stolta själ.
Och nu, och nu så skall han komma
Och såsom förr i Sverige måla mig.
Skall han väl tycka, att hon liknar sig
Och icke vissnat ren, hans blomma?
Ett år förflutit, sen jag gick
I min pension och sen vi skildes.
(Ser sig i spegeln.)
Bestämdt har jag sen dess fått mera skick,
Men då var ögat som en liten vildes;
Nu har den mulnat ren, min blick;
Dock nej, det var ju blott en tår, som spilldes.
(Dörren röres.)
O, den som helst en stund här vara fick
Allena!
SJÄTTE SCENEN.
v. DANN (inträder med ett bref i handen). JULIA.
v. DANN.
Nu, låt se, om det slår klick!
Nu tror jag, han skall komma, snabb som ilen;
Den gunstig herrn höll på med Amors list,
Så skref han nyss, nu tror jag fullt och visst,
Han låter guden själf få sköta pilen.
Han satt som fjättrad vid paletten sist,
Nu skall han sprängas lös,
(Skakar brefret.)
se här är kilen!
JULIA.
Men, bästa onkel, han är dock artist.
Man måste fara varsamt med en sådan.