JULIA.
För Guds skull, onkel! Nej.
v. DANN (med stor belåtenhet till Julia).
Bekänn blott nu,
Den där gör inga svårigheter, du.
(Till Trygg, i det han räcker honom brefvet.)
Se här, gif detta fram! Om han ej jäfvar
Allt, hvad i världen nämns reson,
Kan fröken vara lugn för hans person
Och du få slippa bruka dina näfvar.
Men nu är konsten den att vara snar.
Hur länge kan det räcka, förrn du ställer
I ordning allt och far
Och är tillbaka åter? Kanske par,
Tre, fyra timmar, hur?
TRYGG.
Å, stickor heller!
Det går väl af med en, ifall det gäller.
v. DANN. Men passa på, att du ej kör omkull.
TRYGG.
Jag får väl akta mig för vagnens skull.
v. DANN (till Julia, med belåtenhet). Förstår du, hvad en man som denne väger?
JULIA.
Ja, gubevars, jag ser, att onkel äger
I honom en, som säger ja till allt.
v. DANN. Och är i stånd att göra, som han säger.
(v. Vann och Julia närma sig förscenen under samtalet, och
Trygg blir kvar vid fonddörren, så att han icke hör dem.)
JULIA.
Kanhända till och med, om ni befallt
Omöjligheter?