(Sluter sig, tar ett blad ur sin plånbok, skrifver och förseglar
hastigt en liten biljett, den hon visar i sin hand, i det hon
uppstiger från bordet.)
Se här! Det blef ej långt; allenast
Halfannan rad: "Kom, blif ej ledsen, kom,
Och, goda Axel, kom för min skull genast!"—
Ja, han skall komma, jag är viss på det.
O, att jag finge honom lika lätt
Att bjuda till att onkels tycke vinna!
Ett ord af mig sen till, det hjälpte ock.
Ack, onkels barm är ej af sten och stock,
Han skulle göra allt, det kan jag finna,
Och Axel slippa längta, tråna, brinna
Och se från öde trakter bort mot dem,
Där lagern gror, där konsten har sitt hem,
Fast ej hans lilla, arma älskarinna.
Hvad, om jag skrefve? Dock, jag kan ej hinna.
Där finns så mycket att ge akt uppå
I onkels lynne, om man önskar få
Ett insteg i hans varma hjärta.—Inga
Omständigheter får man göra då,
Man måste kalla alla hinder ringa,
Man måste hoppas allt och allt förmå,
Stå färdig när som helst att sönderslå
Sin panna mot hvar mur, att den betvinga,
Omöjligheten själf till lydnad bringa,
Som envåldsherre genom världen gå.
Befalla, kämpa, trotsa, icke tinga;
Kort sagdt, af lagar hylla endast två:
Att aldrig bli en slaf af några öden
Och förr, än säga "kan ej", tåla döden.
(Kort paus.)
Om Axel visste att bete sig så!
Väl kunde han med lätthet därtill öfvas,
Om tiden endast medgaf, att jag skref.
Han har i lynnet allt, som kan behöfvas
För en despot.—Dock, Trygg må bli mitt bref.
Åt honom vill jag blott i uppdrag gifva
Att noga onkels sinnelag beskrifva
Och bedja Axel vara på sin vakt
Och villigt efter gubbens sätt sig lämpa.—
(Besinnar sig).
O, du min vishet, hvad du fint ger akt!
Just detta vore att med all min makt
Få Axels stolthet väckt att börja kämpa
Och göra tvärtemot hvad man har sagt.
På detta sätt just skulle han bli bragt
Till lust att hyckla all slags brist och krämpa
Och gnälla onkel ond rätt efter takt.
Nej, annorlunda skall det göras.—
Tyst, det är Trygg, det är hans steg, som höras.
Min plan är färdig. Axel, nu
Skall du få se, att du kan föras,
Ja, som en liten docka, bästa du.
Förlåt, men onkels hjärta måste röras,
Och det är blott ditt väl, som afses ju.
(Dörren röres).
Men först skall Trygg bli mjuk.—
TIONDE SCENEN.
JULIA. TRYGG (inkommande något häftigt).
TRYGG.
Nu, fröken!
JULIA
(låtsande förtrytelse).
Hu!
År det väl mänskligt, att man så skall störas?
Om ni vill skrämma mig på detta sätt,
Så klagar jag för onkel, vet ni det?
TRYGG (förundrad).
Jag skrämt?
JULIA.
Just ni.
TRYGG.
Hur har jag kunnat skrämma?
JULIA (något obeslutsamt först, men snart med mycken bestämdhet).
Jo, med er grymma hast och med er stämma.