JULIA (uppvaknande). Hvad säger bästa onkel, hvad befalls?
v. DANN.
Kors, hvad uppmärksamhet åt mig du skänker,
Jag tror, min själ, att du ej hört mig alls.
JULIA.
Förlåt, jag har så mycket att besinna.
v. DANN.
Det tror jag nog, det är ej svårt att finna;
Men hvad?
JULIA.
Jag glömde—nu är väl för sent—
Att ge åt Trygg ett uppdrag, som jag ment.
v. DANN. Att hämta någonting från skyn kanhända?
JULIA.
Nej, blott från staden.
v. DANN.
Det blir ganska lätt.
När han blir färdig, skall jag honom sända
Hit upp till dig, så kan du gifva det.
Det gäller visst din toalett.
Låt honom endast snart få återvända,
Själf går jag nu och ställer allt på rätt.
NIONDE SCENEN.
JULIA (ensam).
Det hjälper ej, jag måste gå emellan,
Om Axel någonsin skall komma hit.
Min Gud, att skicka Trygg som härold dit
Med pock och trug, nej, värre såg man sällan.
Men hvad bör göras? Vänta, några ord (Går.)
Med blyerts blott,—jag säger icke rader,
Jag tecknar dem i hast vid detta bord,—
De skola verka mer än myriader
Af onkels, jag är viss därom.