TRYGG.
Behöfs ej varning.—Hvad skall göras mer?
JULIA.
Ack, gamle Trygg, när ni tillbaka vänder
Och har er reskamrat på tu man hand,
Så stäng då ej er tunga bakom tand
Och var ej trumpen, som ni brukar vara.
TRYGG.
Om han vill fråga något, skall jag svara.
JULIA.
Ja, men ni måste göra mer, ett grand.
Ni får på edra ord ej spara.
Ni måste som af egen drift förklara
För honom, hvad han har att akta på,
Ifall han vill er herres ynnest vinna.
Gif honom vinkar om att eftersinna,
Hvad vinst han kunde hafva af att få
En millionär till gynnare.—
TRYGG.
Rätt så!
JULIA.
Men blanda mig ej in, ty jag är kvinna.——
Säg honom, hur han bör tillvägagå:
Se ödmjuk ut från början allt till slutet
Och klaga, klaga, klaga oafbrutet.
TRYGG.
Det bär till fanders.—
JULIA.
Tyst, och hör mig då!
Ni måste låta honom tydligt märka,
Att tårar mest uppå er herre verka,
Att onkel gärna ställer hårdt mot hårdt,
Men hjälper den, som finner allting svårt;
Att intet gör hans hjärta mera böjligt
Än orden: kan ej, går ej an, omöjligt.
Bed honom därför blott se ömklig ut
Och sucka: kan ej, kan ej, hvar minut.
TRYGG.
Det blir spektakel af—
JULIA.
Se där! Jag finner,
Att ni är ledsen än, jag märker grant,
Att gammal harm inom er brinner——