FRANK.
Visst möjligt, när hvar stund jag tänkte,
Om han vändt om och såg oss kyssas,—han
Den gamle, grå toppridarn, herr von Dann.
JULIA.
Min Gud! Hur kallar du min onkel?
FRANK.
Vådan
Tar jag på mig, var lugn i hvarje fall!
Toppridare, så kallar jag en sådan,
Som fordrar, att man krypa skall
För honom eller hans million i lådan.
JULIA.
Har onkel fordrat detta?
FRANK.
Han väl ej,
Men hvad som är detsamma, hans lakej.
Det skedde visst på principalns inrådan.
(Kort paus)
Men nu, min Julia, är man honom kvitt,
Nu höra vi hans steg i trappan redan,
Ifall han kommer—
JULIA.
Nå, än sedan?
RANK.
Nu få vi kyssas fritt.
(Ställer bort ramen och stiger upp)
JULIA (afvisande.)
Du har ditt arbete, var god och sitt!
FRANK (stött.)
Så! Har du hunnit lära dig den tonen
Af söta onkel ren och af millionen?
Men jag, jag lyder pipan ej—
(Omfamnar och vill kyssa henne.)
JULIA (skjutande honom tillbaka.)
Nej, pass!
Jag tycker ej om kyssar à la glace.