(Frank sitter vid ett bord i öfre ändan af salen och håller på att spika duk på ram till det blifvande porträttet. Julia står nära till och ser på.)
JULIA.
Du var förstämd helt visst, när nyss du kom;
Låt bli att neka det, bekänn det bara.
FRANK.
Tyst, Julia, tala icke mer därom!
JULIA.
Hur vill jag annars väl förklara
Den kalla, obekanta blick, du gaf
Till svar på min?
FRANK.
Den vet jag ej utaf.
Kall kunde den ej gärna vara,
Då hjärtat brann—
JULIA.
Jo, pytt!
FRANK.
Jo, ganska sant.
Kanhända bar den sken af obekant;
Den måste så ju för den platta skara,
Som omgaf oss på hvarje kant.
JULIA.
Där ute ja, men sen där inne
I farstun? Har det fallit ur ditt minne,
Hur onkel gick tillbaka litet grand
För att om vagn och hästar ordinera?
Då stodo vi vid öfre trappans rand
Ett tjog sekunder visst, om icke flera,
På tu man hand.
FRANK.
Och om vi stått där tio tjog, hvad mera?
JULIA.
Det torde kanske föga intressera,
Kanhända skall du till och med bli stött;
Du vet dock själf, hur kyligt den blef mött,
Den varma kyss, jag då till välkomst skänkte.