TRYGG.
Han skall bli tvålad själf, försäkrar jag.
JULIA.
Är det då afgjordt, kan jag därpå lita?
TRYGG.
Var säker! Trygg förstår sig ej på krita,
Hvad han har lofvat, löser han kontant.
JULIA.
Farväl då, gamle kund, ni är galant.
ELFTE SCENEN.
JULIA (ensam).
Det är, som om jag vore i pensionen:
Allt samma skälmeri i hemmet än!
Jag tålte aldrig rätt ens där den tonen
Och sjunger här likväl den om igen.
Fy, jag är stygg, men för mitt hjärtas vän.
O Axel, om jag hoppades dig råka
Så glad, så modig nu, som förr du var,
Då skulle jag visst ej mitt hufvud bråka
Med konster från min korta klädnings dar;
Men då fanns glädje, nu är sorg blott kvar!
Jag måste frukta, att ditt mod är brutet,
Då konstens land du mot vår öken bytt;
Jag måste frukta, att för det beslutet
Ditt sköna hopp om glans och lycka flytt.—
Jag velat lifva opp din kraft på nytt.
Ja, den skall vakna, när man vill dig böja
Och vågar ödmjukhet dig föreslå;
Mot fruktad kränkning skall din själ sig höja,
Och hög och ädel skall bland oss du stå
Och onkel tjusas, när han ser dig så.
Och jag skall än få se ditt öga ljunga
Af harm, af trots, af stolthet, fritt och klart,
Och höra dessa ord ifrån din tunga,
Som få af hvarje puls i hjärtat fart.
O, det blir himmelskt! Dyre, kom, kom snart!
ANDRA AKTEN.
(Samma rum som i förra akten)