FRANK.
Man djärfs begära,
Att jag skall dyrka den, som pengar har.
Man ber mig klaga, tigga; pass! Nej, svära,
Det tänker jag åt judar en och hvar.
Jag packar mina penslar hop och far.
JULIA (fattande hans händer).
Min goda, goda Axel, men besinna,
Att skrämma så din Julia! Att du kan!
Jag är ju ej artist, ej målarinna,
Ger du modeller, bjud dem åt en ann'!
Hvad gagnar mig att se en vredgad man?
FRANK.
Att neka mig en kyss!
JULIA (sträckande sin mund mot hans).
Se här, tag tvenne.
FRANK (dragande sitt hufvud tillbaka).
Ej nu, en annan gång.
JULIA.
Nå, lika godt.
Låt mig få stryka rynkan ur ditt änne.
Ett år har hunnit fly, sen jag det fått.
FRANK.
Tyst, jag hör steg.
JULIA (lyssnande).
Nej, det var vinden blott.
FRANK.
Så vill du verkligt än min Julia vara?
JULIA.
Hvems då i vida världen, om ej din?