Produced by Helvi Ollikainen and Tapio Riikonen
EN SOMMARSAGA FRÅN FINLAND
Berättad af
Johannes Alfthan
Stockholm, Albert Bonniers förlag, 1872.
INNEHÅLL:
1. En skillsmässa.
2. En frånvarande presenteras för läsaren.
3. På förhoppningarnes kyrkogård.
4. Litet politik.
5. Finska paralleler.
6. En helsning från Finland.
7. Om fennomanskor och fennomaner.
8. Ödemarkens lif.
9. Inkognito resande.
10. En "administrativ tjensteman".
11. Öfverraskningar.
12. Vid Imatra.
13. "Ett smultron, vuxet i skuggan."
14. Huru Erik tillbragte qvällen.
15. Hvad ett månsken får se.
16. Två drömmar på en natt.
17. Mellanspel.
18. Idylliskt lif.
19. Nattligt äfventyr.
20. Nya öfverraskningar.
21. Vid kaffebordet.
22. Länsmans-diplomati.
23. Polisundersökning i skogen.
24. Hvarför Jenny kom till skogen.
25. Gäster på Ojala.
26. Skuggan viker.
27. Den vackra adoptivdottern.
Efterskrift.
En yngling, som har mycket allvarliga minnen från sin skol- och barndomstid, blir merendels sjelf allvarlig till sitt lynne, men blommor växa det oaktadt äfven på hans stig och dessa äro, för sällsynthetens skull, så mycket kärare budskap då han sänder någon af dem såsom en helsning till sin förre lärare. Den äldre vännens hjerta deltager ju så innerligt i den yngres förhoppningar och gläder sig åt de framsteg han gör på egen hand. I detta förhållande står den unga finska nationen till det äldre svenska folket.
Ehuru vi tyvärr äro mera vane att från andra sidan Bottenhafvet förnimma dystra vintersagor om hunger och nöd, om svikna förhoppningar och moln på landets framtidshimmel, en himmel som verkligen i många afseenden ännu är oklar, så skönjer dock det öga, som vill se, i flera af samhällslifvets yttringar omisskänneliga spår af ett nytt och friskt lif hos detta vårt kära fosterbrödrafolk. De der våra vänner, finnarne, ha duktigt ruskat på sig, och den hand de lagt vid sitt nya nationella verk saknar ingalunda styrka, ehuru den någon gång påminner om björnen såsom handtlangare. De slunga nämligen ett och annat stenblock utöfver målet, men det är dock ett godt stycke arbete de ha förelagt sig och de försöka med all kraft att foga stenarne i sin byggnads grundval så fast och hårdt till hvarandra, att det hela må bli ett stadigt verk, som kan trotsa såväl den frostbringande nordan som ock den andligt döfvande östanvinden. Sådan är tvifvelsutan deras grundafsigt och som de nu tagit litet hett och hårdhändt itu med saken, så måste åskådaren hålla till godo med arbetarnes något bistra uppsyn. Men det är dock värme i deras allvar, och har man blott ett välvilligt undseende med några öfverdrifter och ensidigheter, hvilka nog skola afslipas ju längre verket framskrider, så skall man på bottnen af det nya finska sträfvandet icke allenast varsna mycket lefnadsmod och kraft, utan äfven i dess alster på andens område icke så sällan skönja de anslående grundfärgerna af en frisk egendomlighet och en viss folkhumor.
Den mest ensidiga och svensk-fiendtliga yttring af det "finsk-finska" partiets (ty så måste man väl kalla det) verksamhet har erhållit titeln af "fennomani", som ordagrannt; återgifvet på svenska betyder "finnraseri". Tillämpad på det finska nationalitetsarbetet i sin helhet är denna benämning högst orättvis och innebär en djup kränkning af ett friboret folks naturliga sjelfbestämmelserätt. I Finland ha uttrycken "fennomani" och "fennomaner" nästan helt och hållet ingått i det allmänna språkbruket. — Men oaktadt de många svåra tiderna, de inre slitningarne och de ofta allvarliga anletena, så trifves dock åtminstone tillsvidare ännu äfven "glädjens blomster i Finlands mull". Det ligger derföre intet hån och ingen hädelse deruti att försöka berätta en solvarm sommarsaga från de "tusen sjöars land".