1.
En skillsmässa.
Det var år 1864, och det var sommar. Den första finska landtdagen (sedan 1809) hade nyss blifvit aftackad och dess medlemmar hade åter dragit sig tillbaka inom privatlifvet för att hvila ut efter sin hedrande offentliga verksamhet. Det var i allmänhet en någorlunda glad tidpunkt i Finlands nyaste historia och ganska väl egnad för studier öfver detta lands senaste utveckling och de qvasikonstitutionella förhållanden, i hvilka det inträdt, omständigheter, som icke lemnades obegagnade af den unge svenske litteratören, ingeniören vid bergsstaten, Erik Stenrot, hvilken vi härmed presentera för våra läsare. Öppen för och intresserad af alla nya företeelser på den andliga utvecklingens område, beslöt denne vår vän att göra ett besök i fosterbrödralandet för att erhålla ett omedelbart intryck deraf, huru en ung nation går tillväga då den arbetar uppå att grundlägga sin framtid. För den oberoende mannen voro beslut och handling ett och hans kappsäck var snart packad samt pass och ångbåtsbiljett i ordning. "Aura" skulle följande morgon klockan två afgå till den gamla goda staden Åbo samt derifrån längre österut. På ångbåten med detta namn ville Erik Stenrot göra sitt inträde i Finland.
"Och du vill verkligen lemna oss allena för hela sommaren, min käre kusin? Säg, är det ditt fullkomliga allvar att resa till Finland?"
Detta yttrades af en ung flicka med dunkelblå ögon som vid den unge mannens sida promenerade uppför Drottninggatan i Stockholm.
"Ja, söta Jenny", blef svaret, "det är det. Och du skall minsann inte sakna mig i det muntra, af intressanta resande uppfyllda sommar-Stockholm."
"Det kommer jag visserligen inte att göra", återtog Jenny och såg upp till sin kusin med en af de der underliga blickarne som, när det så behagade, stodo till den lilla elfvans oinskränkta, ibland kanske litet sjelfsvåldiga förfogande, "ty tant Agatha och jag, vi resa också."
"Hvart då?" sporde Erik, något öfverraskad och synbarligen nyfiken.
"Det får du väl höra någon gång, förrädiske kavaljer." Jenny helsade med solfjädern och försvann leende i uppgången till den våning hon bebodde tillsammans med tanten, den femtiåriga fröken Agatha Stråle.
Den sistnämda damens broder, häradshöfding Jakob Stråle, var de två kusinernas morbror samt den fader- och moderlösa Jenny Bertrams förmyndare. Han var en af Sverges berömdaste sakförare samt en ganska välmående och jovialisk gammal ungkarl. Då man frågade honom hvarför han icke velat gifta sig, svarade han skämtsamt: "att han alltför mycket älskade rättvisan för att, genom ett äktenskap enligt svensk lag och sed, vilja beröfva en qvinna hennes frihet." Till denne sin morbror begaf sig nu Erik för att taga afsked och tillika möjligtvis få veta något om Jennys resplaner, hvilka intresserade honom mera än han ville erkänna inför sig sjelf. Han hade nämligen hittills på de flesta af kusinens och tant Agathas talrika resor utrikes varit deras manliga följeslagare och kände sig liksom litet stött deraf att denna gång vara alldeles förbigången samt icke ens ha fått del af målet för den tillämnade resan. Men morbror Stråle var i denna punkt förbehållsam. Han tog ett hjertligt afsked af sin systerson; om Jennys resplaner gaf han leende blott den förklaring att hon denna gång ville resa "inkognito", tilläggande derjemte i ganska allvarlig ton: