"Jag kan inte ogilla Jennys beslut och jag önskar den präktiga flickan all framgång i utförandet af sin mycket egendomliga idé, men jag har lofvat tystlåtenhet och inte ens tant Agatha känner Jennys afsigt i hela dess vidd; det är imellertid frukten af ett moget öfvertänkt beslut."
Detta meddelande kunde naturligtvis blott stegra ung Eriks nyfikenhet. Han trodde sig känna Jenny och hennes egendomligheter och förutsåg i andanom något besynnerligt påhitt. Men hvad var hennes plan, hvart skulle nu resan gälla? Till Schweitz's, Skotlands eller Norges fjell? Dem hade Jenny ju besökt förut; nej, det var bestämdt någonting alldeles splitter nytt. Att det var allvar med saken hade Erik hört på förmyndarens ton och han kände dessutom alltför väl den i hans tycke något fantastiska kusinens raska beslutsamhet, för att ett ögonblick kunna tvifla på utförandet af hennes en gång fattade föresats. Han ville dock något närmare söka utforska tant Agatha. Klockan sex på eftermiddagen gjorde han sin afskedsvisit hos de två damerna. Jenny var kanske litet mindre munter än vanligt och hon beklagade att Erik icke hade medtagit sin flöjt, ty hon hade så gerna velat höra honom blåsa någon svensk folkmelodi. Erik förklarade skrattande att flöjten var inpackad och föreslog att Jenny i dess ställe skulle vid sitt piano sjunga en liten afskedssång för honom.
"Min sång är inpackad, kusin flöjtblåsare", sade den besynnerliga flickan, "och den klingar inte åter förr än jag uppnått målet för min resa."
"Nå, och hvart i Guds namn gäller då resan?" utropade Stenrot något otålig.
"Det får du väl höra någon gång, du pligtförgätne kavaljer", svarade Jenny leende, "du, som lofvat att troget åtfölja mig på alla mina resor, utom den så kallade resan genom lifvet, du förtjenar i sanning att jag skiljes från dig med den virgilianska versen, som den öfvergifna Dido tillropar den flyende Aeneas. Den der din plötsligt beslutna resa till Finland var ett streck i mina beräkningar, men res du allena, jag reser också. O, hvad det skall bli skönt att åter få andas ny, frisk luft och i nya förhållanden röra sig så ledig och fri, alldeles fri, — ty tant Agatha är intet band, hon är bara en sköld."
"Ja så", inföll Erik tankfull, "och jag var ett band för dig?"
"Ja visst, gode Erik", återtog Jenny med mycken vänlighet, "och säkerligen någon gång ett ganska nyttigt band."
"Var jag då intet annat för dig på våra gemensamma resor, Jenny?" frågade ynglingen förargad.
"Visserligen", inföll Jenny muntert, "du var en ypperlig följeslagare och jag är dig tack skyldig för en mängd historiska upplysningar och förklaringar. Jag tackar dig också ännu en gång för stödet af din starka arm vid våra bergvandringar i Alperna och isynnerhet för den vackra skotska melodien som du blåste för mig och doktor Ros på Loch-Lomonds strand. Och tack för din regnkappa som skyddade mig för stänket vid Rjukan fors och för lexorna och varningarne då jag så lätt gjorde nya bekantskaper på ångbåtar och i jemvägskupeer…"
"Och på bergvandringarne i Skottland sedan!" afbröt Erik ironiskt.