"Jag menar helt enkelt att den bästa egendom är den", genmälte finnen, "som man sjelf förvärfvat sig och att en sådan är vida att föredraga framför hvilken gåfva som helst."
"Du kan väl inte neka att i Finland just en påtryckning ifrån sjelfva massan af folket hufvudsakligen framkallat denna sakernas vändning", utbrast den unge svensken med värma, "så har åtminstone jag alltid uppfattat hela den fennomanska rörelsen och äfven den så kallade 'språkfrågan'. Det finska folket har ändtligen vaknat till fullt medvetet lif och går nu med sjelfförtroende sin nationella utveckling till mötes. De djupa lederna ha genomträngts af ett stort och ädelt sträfvande."
Erik tystnade och Ros förblef svaret skyldig.
"Nå, men så tala då, gillar du kanske inte min uppfattning?" sporde den förstnämde ifrigt, "just du vore då, besynnerligt nog, den förste finne jag råkat, som numera inte tror på sitt folks pånyttfödelse!"
"Huru många finnar har du råkat sedan du kom till Finland?" frågade Ros sarkastigt. "Men se der", fortfor han och utpekade med handen en vidlyftig skärgård, imot hvilken de styrde kurs, "de der öarne tillhöra Finland, det är Åland, — nåväl, huru många af dess sextontusen invånare tror du förstå ett enda ord finska? Var öfvertygad derom, inte många hundra, och alla, jag säger alla, förklara att de inte äro finnar och skulle blygas", tillade han kallt, "att anses för sådana."
"Åland är ett undantag", genmälte Erik, "och ett undantag gör inte regeln. Hos oss kalla sig också Gotlands invånare inte svenskar, utan gotländingar."
"Du misstager dig betydligt, broder Erik", svarade Ros med ett bittert leende, "gotländingarne äro dock svenskar, men åländingarne äro verkligen inte finnar, de äro svenskar…"
"Nå, så låt dem då i Guds namn vara svenskar, de äro ju i alla fall finska undersåter, dessa högvigtiga sextontusen åländingar", inföll Erik skrattande.
"Ja, men", återtog Ros, "nyländingarne och en del österbottningar äro också svenskar och hvad som vill säga vida mera än dessa par hundratusen menniskor, det är, att en ganska stor del af de så kallade 'bildade klasserna' jemväl är och ännu mera anser sig vara af svensk härkomst. Svenskan är i alla fall deras modersmål. Och", tillade han dystert, "säg mig då, broder, hvad återstår såsom genuint finskt?"
"De djupa lederna!" utropade svensken med värma.