"De djupa lederna", återtog finnen i nästan skärande ton, "de djupa lederna under svensk eller svenskfinsk ledning. Ha, ha! — hvad äro dessa svenskfinnar, som tro och påstå att de inom sin klass ha sammanfört all landets, hela folkets intelligens? En ädlare race kanske? Ve min tunga, som ens uttalat ett sådant ord! Våld och list! De ha öfverväldigat oss i sömnen och nu sitta dvergarne mysande, ja hånleende på den fjettrade folkresens skuldror, — men en gång skall en annan tid komma och ur den nu sömndruckna massan skola andar framgå som, utjemnande historiens orättvisor, skola rycka kulturens, bildningens banér ur fåtalets klor och återställa det i den rättmätige ärfvingens hand. Och då, först då skall man kunna tala om ett verkligt Finland. 'Svenskheten' skall icke mera beherrska vårt land, bort derföre, bort! med alla half-finnar och svensk-finnar. Vi skola bli ett enda och enigt folk."
Ros tystnade och afiägsnade sig hastigt åt fören. Det låg något i hans ansigtsuttryck liksom skulle han lia ångrat hvad han yttrat, men ännu känna sig alltför upprörd att vilja eller kunna återtaga sina ord. Erik Stenrot blef förvånad öfver detta sällsamma utbrott af nationel bitterhet. Men han ansåg, vid mognare eftertanke, hela det om en viss hätskhet vittnande utfallet, blott såsom en öfvergående yttring af en något kittslig nationalfåfänga, som kände sig sårad till och med deraf att se sig tvungen erkänna imottagandet af goda gåfvor från en annan nation, med hvilken det finska folket likväl i flera århundraden lefvat i trogen endrägt samt villigt delat både lust och nöd. Han uttalade för sig sjelf i all tysthet den förhoppningen att icke alla fennomaner, en benämning hvilken han för öfrigt ogillade, skulle vara lika "vilda" som denne hans äldste finske vän nu visat sig vara — och han blef rätt glad då han efter en stunds förlopp såg Ros återvända och med molnfri blick nalkas honom.
"Det var ett föga gästfritt välkommen, min gode svenske vän och broder, de der orden jag nyss yttrade", sade Ros. "Se så, kom, låt oss dricka ett glas svensk punsch tillsammans! Jag helsar dig hjertligt välkommen på gamla Suomis bölja, skål!"
Glasen klingade och snart var all bitterhet försvunnen ur de två vännernas hjertan och samtal. Ros meddelade den uppmärksamme Erik flera värderika, ofta äfven rätt pikanta upplysningar om ställ ningar och förhållanden i Finland, hvarvid den i vissa kretsar sig utbildande byråkratiska andan ingalunda förblef onäpst. Men ett visst svårmod tycktes dock hvila öfver den unge finnens hela väsende, så själfullt och ofta snillrikt hans samtal än var.
Imellertid plaskade den ståtliga "Aura" fram genom den åländska och åbolänska skärgården och uppnådde den gamla Aurastaden Abo. Med ett visst allvar i sin för öfrigt glada sinnesstämning beträdde Erik Stenrot för första gången i sitt lif denna historiskt minnesvärda, nu för Sverge i yttre afseende förlorade mark.
5.
Finska paralleler.
Vi förbigå alldeles Eriks korta vistelse i Abo, hvilken stad han hade för afsigt att egna mera uppmärksamhet på sin återresa till hemlandet, och följa honom der han nu fortsätter resan till Helsingfors, dit hans håg också mest stod. Der skulle han ju med ens försättas i sjelfva medelpunkten af det offentliga lifvet i Finland och der ansåg han sig allra bäst kunna lägga grunden till sina studier om och öfver brödrafolkets senaste utveckling. Han tillsporde sin vän Ros härom och uttalade den förhoppning att denne skulle införa honom i några litterära kretsar, såsom varande de sidor af det allmänna lifvet der han tydligast och klarast finge se det allmänna tänkesättet afspegla sig, i synnerhet hvad den för Finland egendomliga dualismen imellan det svenska och det finska folk-elementet vidkom. Men Ros' svar utföll till en del imot hans förmodan.
"Jag skall med nöje", sade denne, "presentera dig för några af våra framstående personligheter, såvida jag är bekant med dem och de vistas i Helsingfors, men utan ringaste afseende på hvilket parti de tillhöra eller om de öfver hufvud taget alls tillhöra någon bestämd riktning. Om du från början blefve införd i vissa litterära, hos oss ofta äfven qvasipolitiska kretsar, så skulle måhända det första intrycket utöfva ett afgörande inflytande på din lifliga själ. Må du sjelf välja, ty hvardera sidan har ganska aktningsvärda förmågor att förete. Du skall säkerligen träffa mera värme och entusiasm hos medlemmarne af det specielt finska partiet, hvilket också är vida talrikare om man nämligen räknar dertill hela den stora kohorten af egentligen principlöst folk, men som gerna flyter med strömmen. Detta parti har i sig upptagit, bredvid män med verkligt snille, äfven en mängd medelmåttiga förmågor, som på fosterlandskärlekens breda och tålmodiga basis ha lätt att bringa rökelseoffer åt sin fåfänga, emedan de i allmänhet icke ha att befara en nagelfarande kritik och röna stort undseende för sina, såsom det heter, i alla fall välmenta produktioner, — en för öfrigt ganska vanlig och äfven lätt förklarlig företeelse, i synnerhet på det litterära arbetets område, hos unga eller hittills på ett eller annat sätt undertryckta och förbisedda nationaliteter. På ett sådant sätt är det jemförelsevis lätt att skära lagrar. I följd häraf räknar nu vårt finska parti ett antal författare och litteratörer, hvilka skulle göra mera gagn om de till exempel skulle egna sina krafter uteslutande åt folkundervisningen och söka förvärfva sig de kunskaper som erfordras för detta högvigtiga kall, i stället för att äflas med egna produktioner och öda sin tid på klumpfingrade bardalekar och en med föga uddhvassa vapen förd polemik, der elakhet får ersätta qvickhet och simpel grofhet skall föreställa frimodighet. Du ser häraf att jag dömer strängt öfver det parti jag sjelf allmänt anses tillhöra, men dem man älskar dem agar man."
"A andra sidan åter", fortfor Ros och hans ton antog en något försmädlig skärpa, "skall du i det svensk-finska lägret finna flera ganska intelligenta personligheter som, eleganta så väl i sitt yttre som ock i sitt inre, icke utan en viss anstrykning af kosmopolitism, se sakerna, om jag så får uttrycka mig, un peu en gros, och hvilka, det medger jag, på sitt sätt äro goda patrioter, men som antingen icke eftersträfva eller till och med le åt ett specielt finskt Finland. De äro dugtiga kämpar för allt hvad frihet och rätt och socialt framåtskridande heter, men", och talaren blef mera lifvad, "de brista i den sanna fosterlandskärlekens förnämsta trosartikel: nationalitetsprincipen. De framställa såsom sitt ideal ett dimdunkligt, dualistiskt fantom, ett mellanting af en finsk stat med svensk kultur, en historisk orimlighet, snarlik en stark finsk hufvudskalle med svensk hjerna uti. Detta politiska hjernspöke tro de ha sig anvisadt en viss mission i nordens framtidshistoria. Måhända hägrar också för deras inbillning i fantastiska konturer något slags union med de skandinaviska länderna — en alltigenom oklar skapelse af de svenska sympatier som genomtränga dem och från hvilka de icke kunna eller ens vilja frigöra sig. Jag högaktar flera af deras ledare personligen, men jag beklagar deras ståndpunkt, ty ett uteslutande finskt Finland är en tanke som de icke kunna fatta."