"Och kan du sjelf, broder Birger", inföll Erik, "fullt klart fatta tanken om ett uteslutande finskt Finland?"
"Sjelfva tanken står klar för min själ", svarade entusiasten med blixtrande öga, "och det är just på de 'djupa lederna', såsom du kallat dem, som denna tanke stöder sig. Det är den enda förnuftiga utgångspunkt för att grundlägga Finlands framtid, men", och den stolta blicken sänkte sig och han tillade i tviflarens dofva ton — "men förverkligandet af denna höga tanke har ännu hvarken funnit sin man, eller ens sina män, ja knappast ett…" han tystnade tvärt och en dyster skugga gick öfver de manliga dragen. Erik räckte sin vän handen och tryckte den stillatigande, men inom sig tänkte han: "Han vågar icke säga det bittra ordet rent ut, det ordet att den stora framtidstanken ännu icke funnit för sig ett moget folk, i stånd att af egen drift och kraft ensamt fortsätta och befästa det påbegynta verket." Så tänkte den unge svensken, men samtalet intresserade honom djupt och han ville icke låta detsamma falla. Han yttrade derföre efter en liten paus i frågande form: "Och det ryska inflytandet, fruktar du inte det?" Ros kastade en lång blick på sin vän. Slutligen sade han i lugn ton, och det lät som en liknelse, följande ord:
"Du har manat fram en ny demon i vårt samtal, bror Erik, men jag bekänner uppriktigt att jag inte så mycket fruktar djefvulen utom, som djefvulen inom mig, min egen svaghet, disharmonien i min egen öfvertygelse. Jag tror att min sak är sann och min vilja god, men min tro är dock inte så stark att den kan förflytta hälleberg. Jag tror att det finska folkelementet inträdt i en helsosam jäsningsprocess, men tviflets djefvul inom mig hviskar att hela denna process skall förkolna i sig sjelf, om inte en liten tillsats af ett främmande element bereder de bundna andarne tillfälle att utveckla sin inneboende kraft."
"Och", utropade Erik med värma, "för att fortsätta din liknelse, denna ovilkorligen nödvändiga lilla tillsats är — var man, min finske vän — och säg rent ut, är…"
"Är den olyckliga och dock trefaldt välsignade svenska surdegen i Finland!" utbrast Ros häftigt, "men jag vill stå i egna skor och på egen botten och bortvisar stolt alla gåfvor. 'Bättre att i eget land dricka vatten ur näfverrifva, än i främmande land dricka öl ur krus!'" [Ur finska nationaldikten "Kalevala">[
"Manligt taladt, bror Birger", genmälte Erik med ett vänligt leende, "men antagom nu, med hänsyn till vår snabbt framåtilande tid, att det är skridskor och inte genuina näfverskor du behöfver, är det inte då bra att ha en smula svenskt bildningsstål i dem, så att du inte faller pladask ned på den hala ryss-is hvilken du måste öfverskrida för att verkligen komma på egen, finsk botten?"
Ros måste ofrivilligt skratta åt den skämtsamme vännens sätt att söka skingra hans mörka tankar.
"Du skrattar?" utropade Erik med låtsad förvåning, "och jag som trodde att fennomaner och läsare alldeles glömt bort att skratta."
"Din sammanställning, bror Erik, är mera träffande än du kanske sjelf anar. Fennomaner och läsare ha verkligen den inbördes likheten att hvardera i många fall äro blinde ifrare, men de söka åtminstone sanningen och äro inte ljumma anhängare af sin sak."
"Går likheten så långt", frågade Erik klipskt, "att fennomanien liksom läseriet i sitt läger räknar talrika qvinliga medlemmar?"