"Vänta du!" svarade Ros ovanligt muntert och ett skälmskt leende gick såsom en ljusglimt öfver det nu dubbelt intressanta ansigtet samt tillät en alldeles ny inblick i den unge mannens karakter, "vänta du, det der fordrar hämnd. Efter du så vill, skall jag införa dig i åtminstone en sällskapskrets med bestämd färg."
"Bestående af idel fennomaner?" sporde Erik med komisk fruktan. "De taga kanske hufvudet af mig, arme svensk?"
"Säg hellre måhända — hjertat", svarade vännen, "jag lofvar presentera dig i en liten krets af fennomanskor."
"Hvad behagas?" utropade svensken, verkligen förvånad. "Fennomanskor!
Huru se de ut?"
"Jo", sade Ros, "de likna, såsom Runeberg säger: 'ett smultron, vuxet i skuggan'. Men få se om de skola finna nåd inför dina i den vägen af för mycket ljus bortskämda ögon, ty de svenska fruntimren äro i sanning de mest intagande qvinnor i verlden…"
Här tystnade talaren och vände sig bort, en plötslig blekhet efterträdde det nyss ännu glada uttrycket i hans ansigte.
"Du vill föra mig i en krets af finska trollqvinnor, skalk!" utropade Erik skrattande, "du lägger ut en snara för mig, men jag säger med den svenske skalden:
"'Den höge yngling sade
Ett ord och snaran brast.'
"Jag är ju, enligt stadssqvallret, så godt som förlofvad, ehuru mig sjelf ohördan."
"Med hvem?" utbrast Ros häftigt i det han dock fortfarande vände ansigtet åt sjön.