"Har ingen fara ännu", ljöd Eriks svar; "bara prat, ingen sanning, det vet jag väl sjelf bäst. Hon vill säkert inte ha mig och jag förspörjer ingen lust att allaredan gifta mig."
"Men hvem vore då den lyckliga?" frågade Ros åter.
"Den lyckliga?" utbrast Erik: "Javäl, så lycklig som skönhet och ett godt hufvud kunna göra en sjelfrådig trollslända till flicka — det är den rika arftagerskan, resenärskan, svärmerskan, tjuserskan, gud-vet-allt-hvädskan, och vore hon i Finland, säkert också fennomanskan, med få ord ingen annan, än min näpna kusin Jenny Bertram, med hvilken juvel ett välvilligt rykte…, men kors hvad felas dig? Du är ju alldeles hvitgrå i ansigtet, jag tror minsann att du är sjösjuk…"
"Jag tror, jag går i min koj", mumlade Ros och nästan vacklade fram till kajutdörren.
"Den Jenny", sade Erik förtretad för sig sjelf, "hon spelar mig då alltjemt något spratt, till och med sig sjelf ovetande. Nu blir just vid nämnandet af hennes namn den der kamraten sjösjuk. Fatalt! Och jag som redan hade fått den kalla finnen halfvärmd. Det minsta jag räknade uppå vår ett namngifvande af de förnämsta skönheterna i Helsingfors. Jag hoppas likväl att bara vi komma fram, jag ändå äfven utan katalog skall få rätt på någon del af herrligheten. Fennomanskor — och 'ett smultron, vuxet i skuggan' — ganska bra, men jag skall minsann göra allt mitt till att öfver de der finska smultronen utgjuta hela det briljanta solljuset af min stockholmska konversation. Det blir kanske rätt pikant till slut. Kypare, sodavatten och ett glas punsch!"
6.
En helsning från Finland.
Vi befinna oss åter i Stockholm. Tant Agatha och fröken Jenny sitta vid sitt morgonkaffe; då ringer postbudet och kammarjungfrun lemnar fram ett bref med utländsk poststämpel.
"Minsann, från Erik!" sade Jenny, sedan hon brutit detsamma och flygtigt sett på stilen. "Vill tant höra på, så skall jag läsa upp hvad den gunstige herrn har att förmäla från Finland'?"
"Men om der kanske förekomma några hemligheter… så…"