Den 4 Juli.
En sammansättning af motsatser är denne min vän Ros. I går afton kom han hem i vredesmod. Han hade bevistat en sammankomst i och för bildandet af ett bolag, som skulle grundlägga en större tidning på finska språket. Han tadlade i skarpa ordalag den ljumhet för det stora företaget som röjt sig på alla håll. Litterära bidrag utlofvades af nog många och till och med utan ersättningsanspråk, men aktieteckningen för att tillförsäkra en sådan folkorgan ett flerårigt bestånd och följaktligen den enda utsigten till verklig framgång, hade rönt ringa uppmuntran, såväl i landsorten som ock i Helsingfors. Hela den vackra planen måste således förfalla till hans stora ledsnad, ty Ros' ekonomiska omständigheter tillåta honom icke att af egna medel bestrida företagets alla kostnader, ehuru han dock tecknat sig för ett icke obetydligt antal aktier i det tillämnade bladet, så svårt detta än blef honom efter de utgifter hans vidsträckta resor erfordrat. — I dag åter, då min vän erhöll ett i mycket smickrande ordalag framstäldt anbud att öfvertaga redaktionen af den på finska utkommande officiella tidningen samt dervid löfte om "full frihet att ge bladet hvilken anda och riktning han ansåge mest gagnelig för landet" — afslog han med indignation denna honom erbjudna utväg att på dess eget språk få tala till hela det finska folket.
"Jag", utropade han, "en regeringens organ — nej, hellre vill jag reda mig en andlig graf och iakttaga en tvungen tystnad, ty politisk tystnad i detta öfvergångsskede är politisk död. — Men hellre det, än lägga en hand vid verket att insöfva mitt folk i sjelfbedrägeriets villa!"
Och tidpunkten är verkligen lämplig till en utvidgad och betydelsefull publicistisk verksamhet i Finland, ty den preventiva censuren blir från år 1865 upphäfven för tre år, eller intill nästa landtdag (1867) — ett försök ifrån regeringens (i Ryssland) sida att pröfva huru finnarne skola bära ett slags tryckfrihet, eller riktigare en åtminstone lagligen icke godtyckligt, såsom hittills, inskränkt yttranderätt. Nu skulle den modige mannen åtminstone kunna säga ett och annat sanningsord. Så mycket bittrare för Ros, att företaget med den stora, dagliga finska tidningen icke blifvit verklighet. Han lider i sanning mycket.
Den 6 Juli.
Victoria! Ros har segrat. Hans glödande entusiasm har förmått ett antal fosterlandsvänner, ifriga fennomaner för öfrigt, att grundlägga en finsk "tidskrift för litteratur och ekonomi". Det är åtminstone en lofvande början till en framdeles utvidgad publicistisk verksamhet i sannt fosterländsk anda. Ros skall upprätta programmet. Jag är verkligen bra nyfiken att få del deraf, ty jag är öfvertygad om att Ros denna gång skall lyckas öfvervinna all ensidighet och se sakerna i stort.
Den 10 Juli.
Ros' program till den nya finska tidskriften har blifvit förkastadt, emedan han vägrade att derur stryka följande ord:
"Vi skola öfvertvga våra svenska talande landsmän derom att äfven deras finska bröder hysa ett lefvande deltagande for tidens högsta frågor och att de äro och känna sig fullt ut värdige att hand i hand och i förbund med svensk-finnarne arbeta för det gemensamma fäderneslandets bästa. Vi inse fullkomligt nödvändigheten deraf att sjelfva hufvudmassan af folket bör förena med sig den i landet förhanden varande svenska bildningens krafter, för att med framgång kunna verka för fosterlandets sanna väl. All ensidig parti-hätskhet vare derföre bannlyst ur våra spalter i det vi i det eniga Finlands namn höja det sanna framåtskridandets baner."
Ultrafennomanerne lära ha sjudit af raseri öfver uttrycken "de svenska bröderne" och "förbundet" med dem, äfvensom "nödvändigheten att med sig förena den svenska bildningens krafter". Mycket bittra ord ha blifvit fällda emot Ros, som likväl icke drog sig tillbaka från aktieteckningen, men väl utträdde ur organisationskomitén. — Vi tillbragte aftonen hos hans syster, som är lärarinna vid ett här inrättadt barnhem för flickor samt jemte föreståndarinnan bor invid den enkla, men rymliga lokalen. Hvad som isynnerhet tycktes ha sårat Ros var ett tal som en af hans hemliga afundsmän hållit vid bolagsstämman och hvarvid han med bitterhet utpekat Ros såsom en "affälling från den goda saken", tilläggande med oblygt hån: "och denne man som i sitt så kallade program uttalat så svenskvänliga åsigter har dock en gång i sin hädangångne faders, den äkta patriotens hand, vid dennes död till och med aflagt en helig ed att aldrig taga till äkta dottern af ett främmande folk! Och hvad är det väl som han nu föreslår oss att göra, då han vill att vi skola förmäla vår finska sak med svenskarnes i landet?" — Jag medger att den ed Birger afgaf åt sin döende fader, denne fader som i sitt slag lär ha varit en riktig finsk Cato, var en öfverilning, men det är i alla fall skändligt att på detta sätt bli påmind om ett löfte, som det nästan var omöjligt att vägra och hvilket sannolikt aldrig i bokstaflig mening torde komma att sättas på prof. — Aina var förtjusande i sin milda vänlighet mot den djupt kränkte brodern och jag försökte skämta öfver det der löftet, men detta tycktes blott, eget nog, öka Ros' dystra sinnesstämning. Jag upphörde derföre i tid dermed, isynnerhet som Birger vid vår vänskap besvor mig att icke vidare tala om hela saken.