"Nåväl tant, då resa vi i morgon", blef Jennys bestämda svar.

Tanten nickade tyst bifall; hon var van att följa sin kanske något nyckfulla, men i alla fall mycket älskvärda systerdotters vilja. — Innan hon gick till hvila framtog Jenny Eriks dagboksanteckningar och läste dem icke utan intresse. Vi meddela desamma våra läsare här straxt nedanföre.

7.

Om fennomanskor och fennomaner.

(Dagboksanteckningar af en svensk.)

Helsingfors, 1 Juli kl. 12 på natten.

Hemkommen från min första fennomanska soirée försökte jag visserligen att genast gå till hvila, men detta var mig omöjligt. Jag har derföre beslutit att arbeta. Detta kommer väl kanske att i någon mån förvåna min värde bolagskamrat, filosofie och juris utriusque doktorn Birger Ros, men han blir säkerligen icke nyfiken af att få del af hvad jag författar. Medan han nu sitter i sitt eget rum, tänder jag en cigarr i afsigt att en stund promenera i salen och sedan jag lyckats samla och någorlunda ordna mina minnen anförtro desamma åt papperet. — Att företaga detta göromål just nu anser jag mig vara skyldig min vackra kusin Jenny, på hvilken jag icke tänkt hela qvällen och som ännu icke erhållit något bref af mig och icke heller erhåller ett sådant förr än jag blifvit förtrognare med lifvet i den finska hufvudstaden. Men hvem kan undra derpå, då man inom så kort tid blifvit bekant med så många jordiska englar, som i synnerhet fallet i qväll varit med mig. Då jag presenterades för de unga damerna nedböljade i ljufligt klingande namnkaskader skönhetens välsignelse öfver mig: Hanna och Anna; Lilly, Inga och Ellen: Laura, Olga och kanske betydelsefullast af alla, ditt blida namn, Aina Ros. [Aina betydet på finska: alltid]. Glömd var i eder närhet min allvarliga föresats att söka bekämpa det finsk-finska partiets afvoghet mot det svenska elementet, en afvoghet som tydligt nog genomskimrade några af herrarnes ofta trumpna artighetsbetygelser. Glömd var hvarje sådan föresats i qväll, ty tjusande var din sång, mörkögda österbottniska Inga, och mitt hjerta fylldes af nattviolsdoft, milda Hanna, vid din drömmande, tavastländska blick. Laura, ditt själfulla leende kom mig att glömma det finska klubbekrigets herrehat och din syster Ellen var som en treflig saga af Topelius, der lyckligtvis sluttillämpningen var bortglömd. Jag förlät Yrjö Koskinen [professor Georg Forsmans antagna finska namn] hans senaste utfall mot "svenskheten", då du talade om Saimasjöns under, blåögda berätterska Anna, och ehuru jag blott flyktigt såg dig, blomma från Ladogas fjerran strand, svärmiskt smäktande Olga, så vacklade dock min tro att det sköna har sitt enda hemland i vester. Slutligen satte Kuopiotärnan Lilly kronan på ert finska omvändelseverk med mig, ty jag börjar ta ganska förmånliga föreställningar om de kalevalitiska skönheternas behag. Men Aina Ros var dock den jag mest tänkte och ännu tänker uppå. — Se så, nu har jag ju varit rätt snäll emot kusin Jenny, ty jag ämnar sända henne denna kortfattade finska blomsterkatalog, och derföre vill jag nu sotva de rättrådiges sömn. — Godnatt, Birger! Hvad skrifver du der i nattens tysta timme? Är det något nytt anslag emot "svenskheten", du "finskhetens Orvar Odd?"

Den 3 Juli.

Jag har i svensk öfversättning läst hvad Ros skref natten till i går. Det är en vacker dikt, ett slags genmäle på den finsk-finska professorns något vilda utfall emot "svenskheten" i Finland, en sång, hvari författaren talar ett varmt och ädelt språk till den "svenske brodern". — En underlig man, min vän Ros: än en hänsynslös fennoman, än åter menniska framför allt. Jag börjar tro med honom sjelf att han är ett rof för en svårtbekämpad inre disharmoni, och jag ville nästan likna honom vid en fältherre som när han rustar sig att i spetsen för sin finska falang rusa åstad till kamp är grym att åse och höra, men som, när stridens timma slår och hans kamrater och soldater liksom ex officio sluta visiret för att i blind yra "rida spärr", sjelf aftager hjelmen och visar ett anlete, hvari man läser sorg öfver den beklagansvärda brödrastriden, hvilken utföres med lika mycken öfverspändhet å fennomanernes, som lugn värdighet å de andra finnarnes sida.

Ros är bestämdt icke belåten med sig sjelf, sin ställning och verksamhet.