Det är till detta "berömda ställe" vi nu fört läsaren och läsarinnan. Det är förmiddag och få eller inga besökande tyckas ännu ha anländt den dagen. Osedda, såsom författare och läsare städse äro för de i en berättelse uppträdande personerna, gå vi framåt och, se der, vi mötas snart af en blid företeelse i det vilda fallets omedelbara grannskap. Behagfullt lutad emot ett klippblock står ensam en ungdomlig qvinnogestalt, försänkt i betraktande af forsens nedvältande vattenlavin. Jag ser, sköna ungmö, att ditt hulda anlete förklaras i stum beundran och att din blick med ett otolkbart uttryck i sin varma glans följer de brådstörtande hviflarnes dundrande tåg framåt. Jag ser att din själ tjusas af hvad dina sinnen förnimma, och forsens språk tror du dig förstå bättre än den ensliga skogens sus. Här fattar dig naturens storhet omedelbart, utan att din tanke först väckes, du är öfverväldigad, sköna betrakterska, — hela din själ har samlat sig i ditt öga och du bildar, tillsammans med den skummande forsen, en herrlig tafla för min inre syn: behagen, beundrande den otämjda naturkraften. I ett målningsgalleri skulle jag måhända kalla denna bild "Gracen och titanen", men här måste jag sanningsenligt nämna den vackra betrakterskan vid hennes menniskonamn, ty det är — Jenny Bertram vid Imatra fall.
Ja, så långt hade de kommit på sin nu förverkligade "inkognito-resa", och tant Agatha satt på en klipphäll icke långt ifrån det ställe der vi sett skön Jenny stå. Tanten tycktes vilja mera med örat än ögat egna sig åt njutningen af det vilda skådespelets storhet, som åstadkom en för henne alltför stark nervskakning. Hennes hufvud svindlade då hon blickade ned i hvirflarne, hade hon sagt, och den goda damen hade ganska rätt i hvad hon sade, ty detsamma har händt och händer mera än en af de talrika Imatra-besökande.
9.
Inkognito resande.
Jenny och tant Agatha hade anländt till trakten för ungefär en vecka sedan. De bodde icke på hotellet utan en half mil derifrån på den andra, östra sidan af elfven, der de, för den återstående delen af sommaren, genom den artige hotelvärdens bemedling, åt sig förhyrt det vid forsens början belägna, af sin egare nu icke bebodda, vackra landstället Ojala. Härifrån företogo de dagligen promenader utmed forsens östra sida, men i dag hade de beslutit sig för en utflygt till den vestra, "paviljongsidan" af Imatra, som i allmänhet erbjuder en mera storartad vy af foren. Våra damer hade passerat Wuoksen vid Siitola färja och derifrån, under många suckar från tant Agathas sida, medelst infödingarnes i trakten vanliga fortskaffningsmedel, en tvåhjulig kärra förspänd med en häst, begifvit sig till fallet, der de hade för afsigt att tillbringa hela dagen. Värden på hotellet, hvilken i yngre år varit kammartjenare hos en grefve, var sjelfva artigheten personifierad, ty han ansåg damerna på "Ojala", hvilka icke kunnat ditflytta utan att väcka ett visst uppseende i den aflägsna landsorten, för "ett mycket förnämt folk". Han var svensk till börden ooh bibehöll "midt i bondlandet" sitt svenska uttal. För öfrigt respekterade han på det högsta herrskapets "inkognition" ehuru han inom sig beklagade detta förhållande, ty han visste af erfarenhet att äfven de förnäma då kunna lefva mera "oskinneradt". Hvarföre de svenska fruntimren just hyrt Ojala, kunde han icke få reda uppå, trots alla sina diplomatiska frågor, och han kom slutligen för sig sjelf till den slutsatsen att antingen var unga fröken "alldeles tokig i vattenfall", eller ock hade han fått i sitt grannskap ett ganska hemlighetsfullt herrskap, måhända polska flyktingar, fast de talade så bra svenska. Det var under den polska uppresningens sista dödsryckningar. Kanske att mannen, den polske grefven, stupat och familjen, ty att "frun" var svenska det var han säker på, återvände nu till överge. "Ja, ja", så tänkte herr Pettersson, "dom ä' allt polska 'emigramanter', det börjar jag nu sätta all tro till. Och länsmannens frågor i går, hvad kunde de väl betyda? Men jag är sjelf svensk och dom är förnämt folk; jag vill inte förråda dom, men jag skall vid middagen ge dom en fin vink om saken. Imellertid skall jag gå åstad och säga till att bordet är serveradt." Och herr Pettersson gjorde så.
En kort stund derefter syntes tant Agatha och Jenny långsamt promenerande komma genom "parken", såsom en liten inhägnad skogsdunge invid "hotel-paviljongen" benämdes. Vid middagen, som var ganska smakligt anrättad, passade herr Pettersson sjelf upp. Till hans synnerliga belåtenhet sade herrskapet till om en butelj godt, lätt vin. En viss fruktan deröfver att "den goda middagen eftersom det var bara fruntimmer" skulle aflöpa utan vin, på hvilken artikel vår värd förtjenade mera än på den feta laxforell, den kycklingsstek och de delikata hallonen som serverades, hade ett ögonblick uppfyllt hans ganymedessjäl med oro och det verkligen mera för det goda skenets skull än förtjenstens. Nu var dock allt såsom det skulle vara och icke utan en smått löjlig högtidlighet ställde herr Pettersson fram en butelj "Chateau Yquem", det fina, doftande franska vinet. Med en åtbörd af oefterhärmligt behag och en enkel artighet som icke tillät någon misstydning frågade vår lilla fröken om icke deras snälle herr "kommissionär", så kallade Jenny alltid hotelvärden, ville göra dem nöjet att sjelf smaka ett glas af det ypperliga vinet. Pettersson, smickrad af kommissionärstiteln, hvilken han gaf utsträckning af "kommissarie", blef hänförd af det nedlåtande anbudet. "Alldeles som salig grefven gjorde på resor", tänkte före detta kammartjenaren och hans hjerta svällde af välvilja för "gentila" middagsgäster. "Nu eller aldrig skall jag säga dom allt", mumlade han för sig sjelf i det han ställde det gröna, slipade vinglaset på kanten af bordet. Jenny slog leende uti af den doftande, ljusgula drufsaften. Fruntimren drucko vänligt herr Pettersson till och denne smakade med välbehag på vinet, samt ställde glaset blygsamt längst bort vid bordsändan.
"Vigtiga nyheter från Polen", började vår Imatradiplomat, "det står i tidningarne att 'insurschanterne' förlorat en stor batalj."
Damerna utbytte en blick sinsemellan, men ehuru de befunno sig så nära ryska gränsen, kunde den frimodiga Jenny dock icke underlåta att yttra: "Stackars Polen!"
"Herre min Gud!" utropade Pettersson, "om jag på något sätt sårat, så var det emot min vilja, men se det är så att, att om deras nåder ha slägtingar der i landet, så…"
"Hvad då?" frågade den yngre af damerna nyfiket.