"Så då, då", stammade hotelvärden, "se våran länsman…"
"Hvad då?" upprepade Jenny sin fråga med en min af komiskt allvar, ty hon började nästan ana hvad det gällde.
"Herre Gud i himmelen!" utropade nu den olycklige värden, som genom den öppna dörren hade fri utsigt åt gården, "när man talar om den onde är han inte långt borta, der kommer han nu i egen person!" Och med en rörelse snabbare än vi kunna omtala densamma skyndade han fram till Jenny och hviskade: "Varen lugna, jag skall försöka att arranschera allt till det bästa." Han ilade ut.
Nu sågo tanten och vår vackra, käcka hjeltinna något förvånade på hvarandra.
"Det måtte vara något löjligt missförstånd i det här", utbrast Jenny och försökte skratta.
"Blott vi inte få något att skaffa med den rysliga ryska polisen!" hviskade tant Agatha, "ack barn, barn, nu ser du huru det går till i Finland."
"Annu har då ingenting händt, som kunde vara oroväckande", sade Jenny med återvunnen fattning. "Se så, der ha vi dem, var blott lugn, tant lilla, och låt mig föra ordet."
Dörren, som värden stängt igen efter sig, uppläts och med bondaktig vigtighet i sina åtbörder, inträdde en herreman med rödblommiga kinder och plirande ögon. Han var iklädd ett slags uniformsrock och på hans mössa, hvilken han icke aftog förr än han gjort några steg inåt rummet, glänste en kokard. Det var länsmannen; han åtföljdes af Pettersson. Den höge funktionären bevärdigade de närvarande fruntimren till en början icke ens med en blick utan aftog långsamt sin mössa och läggande den på ett sidobord, så att den ofvahnämda kokarden var fullt synlig, tilltalade han värden. Han kom härvid att vända damerna ryggen. Troligen ansåg han detta sätt att uppträda fullt enligt med sin tjenstemannavärdighet.
"Pettersson", frågade länsmannen i nedlåtande ton, "är här mycket resande i dag?"
"Endast några få,", svarade denne, "men annars har det varit mycket besök i år."