"Jag tror vi taga våra sjalar och sätta oss i lilla paviljongen", sade Jenny.
Damerna stego upp, hvilket föranledde länsmannen att något tvärt vända sig om. Jenny hjelpte tanten med sjalen och de togo några steg åt dörren.
"Vi önska dricka kaffe i lilla paviljongen dernere," sade Jenny, med en lätt helsning, till Pettersson. Denne bugade sig. Länsmannen, som, trots sin påtagna myndiga uppsyn, blifvit något förlägen för den värdighet i hållning och skick, som damerna ådagalade, uraktlät att helsa, och förargad öfver sitt eget oskickliga beteende, öfvergick han med en hos obildade men egenkära personer ofta inträffande vändning från tafatt förlägenhet till framfusig påflugenhet; de tro väl detta höra till goda ton.
"Herrskapet är från utlandet, tror jag?" sade han, helsande med löjlig nedlåtenhet. "Nå, hvad tycks om Imatra? Vacker utsigt här, inte sannt och…"
"God middag!" svarade Jenny alldeles allvarsam, neg mycket djupt och hoppade lätt och graciös som en gazell genom dörren, i det hon sände den förbluffade länsmannen en blick, så full af återhållen skrattlust att denne, alldeles förvirrad af dess uttryck, knappast märkte att äfven den äldre damen med en stum, afmätt helsning lemnade rummet. —
Sedan Jenny och tant Agatha intagit sitt kaffe och under till större delen stillatigande beundran egnat den herrliga forsen ännu någon timme, tänkte de omsider uppå att anträda hemfärden. De begåfvo sig alltså upp till hotellet, der de möttes af en öfverraskning, hvars art och natur vi dock först meddela i ett följande kapitel.
10.
En "administrativ tjensteman".
"Fördömd liten satunge!" hade den värde länsmannen förargad utbrustit då han såg att fruntimren så der utan vidare krus lemnat salongen, och han gjorde min af att följa efter.
"En himmelsk sötunge, ville väl bror säga", inföll Pettersson i det han framräckte den kokardprydda uniformsmössan.