"Hm", svarade denne nästan torrt, "min förvåning öfver tants och
Jennys härvaro har gjort att jag nästan glömt bort hela Imatra."
"Derom borde du dock alltjemt påminnas af dånet", sade Jenny, och tillade i det hon gick förbi honom: "Snälle Erik, spela inte längre förvånad."
"Spela?" mumlade Erik. "Det är fullaste allvaret."
"Men din förvåning är plågsam för mig", återtog Jenny i samma ton som förut.
"Den är", sade Erik bitande, "ett kapitel i resehandboken."
"Tack, kusin Erik, det der skall jag inte glömma", hviskade Jenny, "men det är oartigt mot fröken Ros att stå här och hviska." Erik rodnade tvärt emot sin vilja, men Jenny skyndade till sin nya bekantskaps sida.
Emellertid hade sällskapet brutit upp. Ros bjöd sin arm åt tant Agatha. Aina och Jenny ilade förut och Erik såg sig tvungen att följa efter, men inom sig erkände han att hans sinnesstämning ingalunda var den lämpligaste för att riktigt uppfatta och kunna njuta ett storartadt naturskådespel. — Hvarföre hade hon rest efter honom? Och huru listigt hade hon icke vetat att passa på hans ankomst till Imatra! Erik kom nu ihog att han i sina dagboksanteckningar talat om denna resa. Var hon svartsjuk? tänkte den egenkäre unge mannen. Detta var visserligen smickrande för hans fåfänga, men ändock fatalt, mycket fatalt, ty Aina Ros var i hans tycke såväl vackrare, som ock behagligare och mildare, än den sjelfrådiga Jenny. Och det åtlöje sedan, för hvilket han utsattes genom detta sin kusins uppförande! Han såg redan i andanom den muntre skådespelaren X. på Hasselbacken för vännerna derbortä skildra "den ertappade fästmannens öden". Olidligt att tänka på! Det gör oss verkligen ondt om den stackars Erik att han skulle befinna sig i en så olycklig sinnesstämning första gången han besökte det berömda Imatra och det i Ainas sällskap. Ja, det är så mycket förargligare som han, enligt sin egen tanke, icke allenast blifvit "näsledd af sin kusin" — utan till på köpet: hvad skulle Aina Ros och hennes bror tänka om denna historia? Det såg ju minsann ut som om han verkligen varit en förlupen fästman. Det var fatalt, mycket fatalt i den — af sin egenkärlek missledde Eriks tycke.
12.
Vid Imatra.
Vid åsynen af den stora naturföreteelsen slets det oaktadt en flik ur det täckelse af moln, som höljde Eriks sinne. Den i början likgiltiga blicken öfvergick, honom sjelf ovetande, i en beundrande åskådning af det imposanta fallet, och i samma mon som de yrande skumhvirflarne i bestämdare konturer framträdde för hans på deras vilda lek riktade öga, veko det inbillade bryderiets töcken från hans för allt skönt och stort mottagliga själ, och den herrliga taflan framför honom uppfyllde med sitt majestät hela hans väsende. Hans bekymmer flögo bort på forsens dunstmoln, som försvunno i ethern, och det mäktigt väckta medvetandet af hans egen krafts otillräcklighet, som här så tydligt framställde sig för honom, återgaf hans sinne dess ädla hållning och jemvigt. Hans hjerta svällde af tillfredsställelse deröfver att han, utan all reflexion, på den omedelbara förnimmelsens väg erfor tillvaron af en högre makt än hans egen ringhet. Den symboliska handlingen att med sin hand liksom stryka bort molnen från sin panna, åtföljdes af en större klarhets utbredning i hans inre. Anden höjde sig ur hvardagslifvets och prosans verld och vår vän var åter samme poetiske Erik Stenrot som förut. En sympatetisk känsla, för hvilken han hvarken kunde eller ens ville redogöra för sig sjelf, dref honom till Ainas sida. Jenny, som gått ett stycke längre fram, hade han glömt; för honom funnos blott Aina och han vid den eviga forsens brädd.