"Jenny gaf sig ingen ro förr än äfven hon skulle komma till Finland", blef svaret, "och, gode Erik, du får allt höra ännu besynnerligare saker och ting om och när allt sker såsom Jenny planerat, — men det är ju sannt, jag får inte sqvallra ur skolan."
Jenny, som kanske befarade att tanten under inflytande af den första öfverraskningen skulle göra Erik några alltför förtroliga meddelanden, gaf dock snart samtalet en mera allmän riktning.
Nu återkom Ros, som af hotelvärden fått veta att till trakten anländt två förnäma damer från Sverge, äfvensom att den äldre af dem bar namnet Stråle. Blott med möda hade han kunnat dölja sin öfverraskning och sinnesrörelse då han derjemte af den meddelsamme värden erfor att dessa damer nu befunno sig inne i salongen och att de sannolikt sammanträffat med hans ressällskap. Då han inträdde var han visserligen något blek, men till det yttre lugn, och han helsade nästan hjertligt på tant Agatha i det han påminte henne derom, att då de sist togo afsked af hvarandra, hade detta skett vid brädden af ett litet vattenfall i Skotland och nu egde deras alldeles oförmodade återseende rum vid dånet af en fors i hans undangömda hemland.
Mötet mellan Jenny och Ros var af helt annan art; det vittnade väl icke om ömsesidig förlägenhet, de voro ju båda för stortänkta att behöfva bli "förlägna" för sina känslor, men der låg ändock ett visst tvång öfver dem. Det var liksom hade de frågat hvarandra: och hvad skall nu hända? I Jennys blick låg dock mera förtröstan än oro, medan Birger, så godt han kunde, sökte dölja sin inre rörelse. Det skulle ha gifvit de tre öfriga personerna i det lilla sällskapet mycket att tänka på, detta sätt att helsa på hvarandra, om de fått rådrum dertill, men tant Agatha som småningom började "finna sig i situationen" afbröt alla hitåt lutande betraktelser genom att vända sitt tal direkte till den ena af de icke handlande utan fastmera lidande personerna.
"Jenny, min skatt, betänk huru egendomligt! Då vi sist råkade herr
Ros var det vid ett vattenfall och nu träffas vi åter vid ett sådant!"
"Ganska egendomligt", ljöd Jennys svar i nästan hviskande ton.
"Mår du illa, Jenny lilla?" frågade nu tanten oroligt. "Kanske det evinnerliga bullret angripit dina nerver?"
"Åh nej", skyndade Jenny att svara och försökte att le, "men härinne är så varmt."
Nu kom Ros den stackars Jenny till hjelp.
"Skola vi inte bese fallet?" inföll han, "Erik börjar väl bli otålig?"