Då tant Agatha och den älskvärda fröken Jenny i akt och mening att anträda hemfärden nalkades hotel-paviljongen, hade det nyss anlända ressällskapet, som bestod af två herrar och ett fruntimmer, redan hunnit göra sig hemmastadt i salongen. Fruntimret och den ene af herrarne tycktes vara gamla goda bekanta med värden på stället och de helsningar som blifvit utbytte å ömse sidor hade varit ganska vänskapliga. Derefter hade den ene af herrarne och Pettersson dragit sig tillbaka för att, såsom den resande sagt, likså godt först som sist tala om affärer.
Då tanten och Jenny inträdde, voro derföre endast två af de nya gästerna i salongen och dessa tycktes vara i begrepp att företaga en promenad för att bese fallet. Kavaljeren, som stod med ryggen åt dörren, yttrade just i detta ögonblick till den unga damen, ty ung och vacker var hon, det kunde Jenny genast se: "Jag har oaktadt det mäktigt manande dånet inte ens kastat en blick genom fönstren och jag skall helt och hållet underkasta mig fröken Ainas anordningar. Skall jag nu kanske binda en duk för ögonen?"
"Det skall jag göra", klingade en munter stämma och Jenny sprang behändigt fram samt betäckte bakifrån med sina små händer den talandes ögon. Tant Agatha stod mållös af förvåning öfver den oerhörda frihet hennes ystra systerdotter tagit sig emot en främmande mansperson och den unga finskan, ty läsaren har väl gissat att det är Aina Ros, tog först ovilkorligen ett steg tillbaka, men hennes förvirring gaf snart rum för en skälmsk känsla af sympati och i det hon vexlade en tyst helsning med den leende Jenny sade hon:
"Gissa, herr Stenrot, gissa hvem det är; jag nästan anar det."
"Vid alla himmelens makter, jag befinner mig i trolleriets hemland! — Jenny, vackra, tokiga, snälla Jenny, — det kan inte vara någon annan än du!" utropade vår vän Erik alldeles "forbaused" af öfverraskning. "Men huru i himmelens namn befinner du dig här? Och", — han hade nu fått ögonen fria, — "hvad ser jag? Tant Agatha också! Jo, det var en nätt sommartur, det här!"
Men ingen hörde på honom, icke ens tant Agatha, som nedsjunkit på en stol och med händerna i kors på sitt bröst blott yttrade de orden: "Erik — alltså det var Erik; nå då var det inte så farligt." Ur Aina Ros' vackra öga föll i all hemlighet en hastig blick på Erik. Kanske hon ville utleta hvilket intryck den mångomtalade Stockholms-kusinens plötsliga uppträdande gjort på hennes artige reskamrat och hittills oinskränkt hängifne riddare. Emellertid vände sig Jenny till den unga finskan och sade:
"Förlåt, fröken Aina — men min kusin har ju redan presenterat mig såsom den tokiga Jenny? Fröken Aina Ros — inte så? Min tant, fröken Stråle."
"Jaså", tog nu Erik, som i någon mon hemtat sig från sin förvåning, till ordet, "jaså, all vidare presentation är onödig — ja, det liknar verkligen Jenny. Se, sådan är hon; har jag kanske sagt för mycket, fröken Aina? Men låt mig nu riktigt helsa på er. Goddag, snälla tant och välkommen till Finland", han kysste den vänliga damen på hand och fortfor sedan: "goddag äfven du, putslustiga yrhätta. Alltså, detta var målet för den hemlighetsfulla inkognitoresan?"'
"Ja, käre Erik", sade Jenny och räckte honom sin hand, "sådana turer gör man utan resehandbok."
Erik rodnade vid denna anspelning på hans egenskap af Jennys vanliga resekavaljer, men han kunde dock icke bli förargad på den vackra kusinen såder vid det första återseendet. Medan de två damerna gjorde hvarandras bekantskap medelst det slags frimureri, som i dylika fall är egendomligt för unga flickor, vände han sig derföre till tanten med en fråga huru allt detta gått till?