"Den äldre damen heter Stråle", svarade den sålunda tillfrågade, "och den yngre är väl hennes fröken dotter, kan jag förstå."
"Ingen titel?"
"För mig uppgåfvo de ingen titel — rätt och slätt Stråle."
"Adligt namn kantänka", återtog länsmannen, "men det kan finnas ganska vanliga 'strålar' också, till exempel dina strål-likörer, bror Pettersson." Och Smilander skrattade godt åt sin ordlek numro två och herr Petterson ansåg för sin pligt att skratta med "höga öfverheten".
"Får det kanske lof att vara en sådander 'vanlig'?" frågade han inställsamt.
"Qvickt sällskap skärper vettet", utbrast Smilander, "tag hit då en 'stråle', så skall jag dricka fröken Stråles skål."
Sedan det ljudliga skrattet, som följde på denna tredje upplaga af de smilanderska qvickheterna, lagt sig samt likören förtärts, tog länsmannen afsked i det han tillade: "Helsa de utländska damerna och säg att jag i morgon gör min visit på Ojala. Adjö."
"Dumt", mumlade Pettersson efter den bortåkande, "att jag skulle nämna Ojala-herrskapets namn, då dom ändtligen vill vara 'inkognischonerade'! Men hvad skulle jag göra? Emellertid vill jag inte omtala det för andra frågare härnäst, ty inte behöfver jag ju känna till det. Men se, minsann, der kommer en vagn med resande", — och han skyndade att emottaga de nya gästerna.
11.
Öfverraskningar.