"Det tredje vinglaset", sade nu den åter lugnade värden med komisk förlägenhet, "det tredje glaset,bror Smilander, var för mig."
"Hvasa", utbrast länsmannen, "för dig? Det tror jäg inte. Jag befaller dig i lagens namn att du lyder lagens befallning denna gång — eljest är jag tvungen att gå helt annorlunda tillväga."
Med möda lyckades det Pettersson, som tillika på intet vis ville förråda sina egna tankar om fruntimren, att öfvertyga den i sina förhoppningar något svikne tjenstemannen om sannfärdigheten af sin omständliga berättelse rörande den af fruntimren honom visade artigheten. Smilander drack ur sitt öl och mumlade halfhögt: "Att bjuda en värdshusvärd på vin — är simpelt, eller också är det ren beräkning för att ha en vän i viken. Men jag uppoffrar Pettersson om jag blott kunde göra något af den här historien, någonting som å högre ort ådagalade min tjensteifver och mitt nit. Hm, om det varit mig de inviterat, då kunde jag inte säga någonting om saken, ty jag har alltid haft god tur hos fruntimmer, de må nu vara födda här eller der — men att såder 'göra sig grön', han tänkte härvid på de gröna vinglasen, för en värdshusvärd bebådar någonting helt annat."
Som han imellertid icke ville låta sin i eget tycke qvicka ordlek gå förlorad, vände han sig, redan på förhand skrattande, i det han pekade på de gröna glasen, till värden och sade: "Jaså de der fruntimren 'göra sig gröna' för dig?"
Pettersson blef åter smått ängslig, men länsmannen märkte det icke, ty han fortsatte sin tankegång högt:
"Ja, ser du, det hade varit en annan sak om de bett mig göra sig sällskap, jag är fruntimmerskarl, jag, och alla flickor ä' galna i mig, Pettersson, och det är inte att undra öfver heller, — tretio år, god inkomst, hygglig karl, hvasa?"
"Nej, gu'bevars", svarade den andre förbindligt, "bror är allt en helt 'douschuant' karl, ska' jag säga."
"Åh ja, när man så vill", återtog länsmannen och kråmade sig sjelfbelåtet. "Men när ämna de sig hem igen? De bo ju på Ojala?":
"De ha till i qväll beställt min häst och 'trilla'," skyndade sig
Pettersson att svara.
"Jag har lust", sade herr Smilander, "att göra en visit hos dem. Ganska täck varelse, den yngre. Nå, Pettersson, hvad heter din skönhet?"