"Se der komma de alla tre", svarade Jenny i det hon låtsade syssla med själen för att dölja sin rörelse, "och nu kunna vi på allvar anträda vår hemfärd."

Erik sällade sig till tanten, förklarande att han nu gjorde anspråk på att få leda henne. Jenny och Aina ilade åter förut och Ros, försjunken i djupa tankar, afslutade tåget. Erik uttalade naturligtvis för tanten sin beundran för det storartade vattenfallet och återkom städse mycket fintligt till detta ämne hvar gång den goda damen sökte föra samtalet på Aina Ros. Sjelf yttrade Exik icke vidare någon nyfikenhet öfver anledningen till tantens och kusinens oförväntade resa till Finland. Hvad åter de unga flickorna meddelade hvarandra få och vilja vi icke förråda, men så mycket kunna vi dock säga, att då sällskapet hunnit upp till hotellet, kallade de två vackra tärnorna hvarandra du, och icke det ringaste tecken till svartsjuka tycktes grumla deras unga vänskaps morgongryning.

Här vore det nu väl vår länge uraktlåtna skyldighet att söka gifva en liten skildring af huru de två hjeltinnorna i denna berättelse egentligen "sågo ut". Men detta kan vida lättare åläggas än verkställas. För det första är det i allmänhet svårt att beskrifva unga damers utseende, ty detta vexlar alltjemt karakter efter de personer, i hvilkas föreställning en bild af dem skall tecknas. För det andra måste beskrifvaren vara mycket på sin vakt för att icke, såsom det heter, "mista koncepterna" vid uppräknandet af alla de otaliga behag som hvarje ung flicka kan utveckla, om hon bara vill. Må derföre den hulda läsarinnan med undseende döma öfver vår ofullständiga skildring. Vi kunna till vår ursäkt blott säga att om vi icke ingått i detaljbeskrifningar, detta skett i följd af vår öfvertygelse att den qvinliga skönhetens väsende icke genom den noggrannaste fotografi kan återgifvas fullkomligt sanningsenligt. Vi anropa dock vår sånggudinna att vänligen föra vår pensel, då vår föresats är så föga egoistisk att vi icke helt och hållet vilja behålla för oss sjelfva de vackra syner vi förvisso tro oss ha sett.

Aina Ros, öfver hvars af naturen jemna sinne aderton vårar strött sina blida blomster ur ett fridfullt hemlifs ymnighetshorn, hade tillbragt större delen af sin tid på landet under sina föräldrars hägn. Fadern, en lärd prestman och ifrig fennoman, hade sjelf undervisat sin dotter, hvilken efter föräldrarnes nästan samtidiga frånfälle, fortsatt ökandet af sitt kunskapsförråd under brodern Birgers ledning. Hon hade en god del af den der likheten med "ett smultron, vuxet i skuggan", som hennes bror engång skämtvis uppgifvit såsom en egendomlighet hos "fennomanskorna". Aina var dock icke alltför landtligt blyg, hon var tvärtom ganska frimodig och ett års vistelse i Helsingfors hade icke i ringaste mon förändrat den henne medfödda lugna hållningen, ett ypperligare vademecum i lifvet, än den mest raffinerade salongsvana i verlden. Hon förde sig ledigt och behagfullt i hvilken krets som helst, men hon hade en stor ehuru omedveten fördel framför många af sina så kallade väninnor i staden: hela hennes väsende var liksom kringflutet af en egendomlig, vårlig morgonfriskhet. Det oskyldiga uttrycket i hennes glada, blåa blick förädlades af ett känslans aningsrika skimmer, och hennes tal klingade som lärkans drill öfver ett vaknande vårlandskap. Och vår var det också, idel vår inom den jungfruliga barmen och djupa men ljusa tankar stodo att läsa på den klara, molnfria pannan. Den raka näsan, icke alltför liten, gaf det milda anletet karakteren af fasthet, men på den friska munnen log ett muntert löje och en liten skalk tittade fram ur gropen på kind. Det enda yppiga i den harmoniska företeelsen var det ljusa hårets rika svall, som böljade långt ned öfver plastiskt bildade skuldror och hvilket, upplöst ur sina flätor och fangsel, kunnat omhölja hela hennes intagande gestalt. Sådant var Aina Ros' utseende och vi tillägga ännu, för sanningens skull, att hon var en mycket regelbundnare skönhet än vår lilla väninna Jenny Bertram, hvars beskrifning vi ha all anledning att uppskjuta till en annan gång, emedan vagnarne nu köras fram, det vill säga, Ros' vagn, i hvilken Aina och han togo plats, samt hotelvärdens "trilla", som i sitt sköte upptog tant Agatha och Jenny. Erik Stenrot deremot skulle stanna qvar på hotellet till dess hans vän fått hushållet på Muistola i ordning igen efter den fleråriga frånvaron.

Afsked togs både hjertligt och ceremoniöst, alldeles såsom det vanligen plägar ske, men man beslöt ingenting om nästa sammanträffande. Detta öfverlemnades åt slumpen.

Klatsch! och hästarne drogo till, några vänliga nickningar ännu och den unge svensken stod ensam qvar på trappan till hotellet vid Imatra fall.

14.

Huru Erik tillbragte qvällen.

"Hur det än må vara och bli", sade Erik Stenrot leende för sig sjelf i det han blickade efter de bortåkande, "i den der gamla vagnen åker mitt hjerta sin kos." Som han emellertid var nog mycket "af denna verlden" så gick han snart åter in i salongen, tände en cigarr och satte sig vid ett af fönstren för att anställa betraktelser. Dagens händelser och sinnesrörelser, som i afskedets stund alla sammansmält till en enda uteslutande tanke, framställde sig nu åter för hans själ i alla möjliga toner och färger. Trött som han var af resan och de andra intrycken, ville han dock snart åter slippa denna mönstring af ännu så färska minnen och beställde derföre en butelj rhenskt vin samt bad sin värd göra sig sällskap. Herr Petterson tycktes ha god tur med fint vin i dag, och då han fryntligt framsatte vinet och glasen utpekade han leende etiketten: "Liebfraunmilch", sade han, men Erik förstod icke kyparvitzen, utan drack värden till och inledde ett samtal om väderleken och skördeutsigterna för året samt grannarne i trakten. Han ville antagligen begagna den beskedlige herr Pettersson såsom en sömngifvande aftonlektyr. Denne märkte dock icke sin gästs afsigt, men lyckades deremot i någon mon motsvara hans förhoppningar genom sina vidlyftiga historier ur traktens krönika, hvarvid alla herrskapen i grannsocknarne fingo passera revy, allt till vår stockholmares stora uppbyggelse och lokalisering i trakten. Erik undertryckte med möda en gäspning och smuttade på sitt glas. Elfvens vestra sida var affärdad och nu kom turen till den östra. Länsmannen, häradsskrifvaren med flera företogos och skildrades, men den otacksamme, eller fastmera tacksamme åhöraren kände nu otvetydigt sömngudens annalkande. Den slocknade cigarren föll ur hans fingrar, han blundade, och beställsamma drömelfvor började sitt fantastiska bestyr omkring honom, ackompagnerade af den brusande forsens oafbrutna dån, på hvars ljudvågor nu, då det yttre ögat var overksamt, själen tyckte sig bäras bort till rymder der ett virrvarr af omvexlande syner mötte den halfinslumrades lösgjorda fantasi. Han tyckte sig, buren i en stor silfversnäcka af Imatradrottens molnlika vattenandar, sväfva fram högt öfver lifvets mörka svalg. Och så var det likväl såsom skulle han i sin ståtliga bärstol glida fram utmed den skummande Imatra. En outsäglig känsla af stolthet vidgade hans bröst. Men på den höga, skrofliga klippranden stod hans kusin Jenny Bertram och viftade med ett långt skärp, som liknade en resekarta öfver Rheinfloden med sidoteckningar, föreställande bönder som ur doftande drufvor pressade Liebfraunmilch — och hennes vackra läppar rörde sig och orden hördes tydligt öfver forsens larm af honom som åkte i den hvirfveluppburna snäckan: "Glöm inte att anteckna denna färd i resehandboken!" Han harmades högligen och ville slunga ett strängt ord till den gycklande kusinen, men ett lent rosenfinger lades på de i vredesmod öppnade läpparne — och bredvid honom i silfversnäekan satt leende och blid Aina Ros…

"Ja, det gör mig ondt om Rosen", ljöd här hotelvärdens något gnällande stämma, synen försvann och Erik for upp ur sin dröm.