"Ros?…" utropade han förvirrad, hvilket Petterson tog för tankfull uppmärksamhet, "Ros? hvad hör det namnet hit?"
"Jo jo men", återtog värden, "det hör allt hit också. Han har en egendom här i nejden, men den är mycket illa skött. Doktorn har ju sjelf för det mesta varit på resor de senare tiderna och hushållet går som det går."
Nu blef Erik vaken och afbrytande värdens vidlyftiga reflexioner bad han honom helt enkelt berätta huru det stod till med saken. Hvad han fick höra var af mera lugnande art än han väntat sig. Emellertid fyllde han glasen, tände en ny cigarr och ställde till värden några frågor angående de svenska fruntimren. Men här stötte han till sin förvåning endast på undvikande svar, till dess han slutligen meddelade att unga fröken var hans kusin, utan att han dock lät Pettersson ana den öfverraskning mötet med Jenny beredt honom. Han fick nu veta om "Ojala-herrskapet" hvad hotelvärden hade sig "med visshet" bekant; ibland annat att från Wiborg ankommit ett "dyrbart piano" och en präktig ridhäst till fröken äfvensom att hon "brukade företaga långa ridter utmed elfvens östra strand, till Wallinkoski och till och med längre". Detta ansåg dock Pettersson vara mycket oförsigtigt, ty vägen ditåt, som gick genom mörk skog, var enslig och fram på hösten "spökade det röfvare i ödemarken".
Omsider begaf sig Erik till hvila och tillbragte en ganska lugn natt. De vid värdens lokalskildringar till hälften bortslumrade timmarne tycktes för den gången ha tillfredsställt hans fantasis behof af drömmar och han vaknade följande morgon kry och munter, gjorde sin toilett och steg upp i värdens från Ojala återkomna "trilla" för att aflägga en visit hos tant Agatha och sin kusin, der vi väl snart åter skola sammanträffa med honom.
15.
Hvad ett månsken får se.
Då tanten och Jenny kommo hem den qväll vi sist omtalat, skildes de snart åt. Tant Agatha var trött och Jenny längtade att vara allena. Deras afsked från Ros och hans syster, som en liten sträcka haft samma väg som de, hade också varit kort.
"Får jag spela litet, snälla tant?" frågade den unga flickan i det hon kysste den vänliga damen på hand.
"Gerna, mitt barn", blef svaret, "jag sofver till och med mycket bättre när du musicerar. Det evinnerliga bullret från vattenfallet går då inte så omkring i mitt hufvud, och sjung, söta Jenny, om det roar dig, men tänk också på hvilan, vi ha i dag ju riktigt ansträngt oss."
Derefter togo de godnatt af hvarandra; tanten gick till sig och Jenny inträdde i sitt sofgemak. En liten sal, der pianot stod, åtskiljde de två rummen. Tanten bodde på kökssidan och deras svensk-finska jungfru, Thilda, som var köksa och tolk tillika, logerade i köket. Bakom Jennys rum, åt gårdssidan till, var en obebodd kammare och emellan denna och köket en tambur. I en liten sidobyggnad på gården bodde ett bondfolk som skötte om det lilla hemmanets fyra kor, en arbetskamp och Jennys ridhäst. Så mycket om lokaliteten, nu om något annat.