Jenny var icke upprörd oaktadt det som hon i dag upplefvat gjort ett djupt intryck på hennes själ. Hon hade icke ens för någon omtalat den fara, i hvilken hon sväfvat, emedan densamma för henne blott hade en ringa betydelse i bredd med den tysta förklaring, som följt derefter. Jenny förenade med en rörlig och liflig själ en sällsynt sinnets spänstighet och ehuru hennes känslor ganska lätt kommo i svallning, voro dock såväl hennes lynne som ock nerver så starka att någon egentlig efterdyning icke egde rum i hennes själ. Der låg tvärtom utbredd öfver densamma en nästan lugn stämning. Då en djup karakter känner sig sannt lycklig, erhålla dessa hjertats högtidsstunder en egendomlig pregel af tyst tacksamhet, i motsats till den mera ytliga menniskans känsloutbrott vid någon lyckosam vändning i dess öde. Men denna stilla lycksalighetskänsla hade hos Jenny icke den ringaste anstrykning af sentimentalitet och hennes stämning närmade sig mera ett belönadt barns naiva, friska glädje öfver hvad det vunnit, än ett reflekterande öfver sin lyckas höjd och djup. Hon njöt af den sköna blommans vällukt som öppnat sin kalk i hennes hjerta och tänkte, lifvad af glada förhoppningar, utan att tillgjordt rodna, på den tid då äfven han, den hon så högt älskade, skulle i lä njuta samma lycka, som nu redan kommit henne till del. Med frid i ton och blick sjöng hon sakta några strofer af en enkel svensk folkmelodi i det hon gjorde sin lätta natt-toilett. Då hon var färdig dermed trädde hon fram till fönstret, sköt undan gardinen och blickade ut i den tysta natten. Hennes öga riktades mot den mörkblå himlen och liksom utbytte en vänskapshelsning med stjernorna deruppe, medan öfver de fint öppnade läpparne en enkel bön smög fram till verldarnes herre, som ju äfven unnat hennes lilla hjerta dess ljufva lycka. Snart stod hon dock vid sängen och i det hon lösgjorde sitt rika kastanjebruna hår och smått kokett slog detsamma öfver sina vackert rundade axlar så att det täcka ansigtet tittade fram liksom ur en mörk ram, neg hon skalkaktigt för sin egen bild, som hon såg i spegeln midt emot, och sade leende: "godnatt, du lyckliga flicka derborta!" blåste ut ljuset och lade sig med en känsla af inre och yttre välbefinnande i den svällande, hvita bädden, som i sin kyska famn mottog den älskliga varelsen. Hon hvilade der under de afundsjuka omhöljena liksom en skatt af dolda behag. Månen, älskad af och sjelf en älskare af skönheter, ty hvarföre skulle han annars så troget följa i skönheten Jordens ledband, utsände nästan torgäfves sitt blida sken att emellan gardinerna uppsnappa några drag af den slumrande flickan. Skenet skulle sedan beställsamt skildra hvad det sett för den högtuppsatte kännaren deruppe, förljufvande sålunda hans ensamhet i rymden, ty de andra stjernorna togo föga notis om honom, alldenstund han, sålänge de utfört sin ringdans på fästet, ansetts såsom en Jordens förklarade kavaljer. Lyckligt inkommet i rummet, tack vare gardinerna, dem Jenny glömt att åter draga till och som räknas till förhängenas medgörliga och blundande, icke "förklädenas" stundsamma familj, smög sig månskenet fram till tärnans bädd. Det sade i sitt drabantaktiga hjerta något om det angenäma uti att stå på vakt vid unga flickors bäddar, men kände sig liksom något sviket i sin herres förhoppningar, ty ett hederligt månsken har inga sådana för egen räkning, då det förgäfves sökte leta sig fram för att belysa den slumrande ungmöns former. Dock voro de få partier af den hvilande skönheten, som uppenbarades, af sådan art att till och med det i sitt innersta väsende jungfruligt sinnade månskenet kunde lofva sin herre och utsändare en herrlig skörd om det blott lyckats att lyfta en liten flik af det omhölje, som dolde nu blott anade skatter. Den ena armen var lagd under det vackra hufvudet, den andra hvilade behagfull och till en del blottad på det litet undanskjutna täcket, hvarvid tillika en skymt af den hvita, fint rundade axeln blef den ifrige åskådarens belöning. Det silkeslena håret bildade omkring det i ljuflig slummer näpet rodnande anletet en krans af mörka ringlar, hvilka, liksom betagne af förtjusning öfver den lilla rosengård de omslöto, stannat i sitt fritt böljande, lockiga svall. Ögat var tillyckt, dess tindrande strålar lyste nu inåt, men en leende engel hade förglömt sig på de purprade läpparnes friska bädd. Månskenet, som såg detta, suckade öfver sin natur att blott vara ett sken. Så högt dess ursprung än var och så oegennyttig dess karakter, nu hade det dock velat vara en aldrig så liten smula jordisk verklighet, ty det trodde förvisst att detta behöfdes för att riktigt kunna uppfatta stundens behag. Och det stackars månskenet blef i hela sitt okroppsliga väsende så närgånget längtande att — Jenny slog upp sina ögon. "Jag kan inte sofva för månskenets skull", sade hon och gled lätt ur sin bädd, sköt de små fötterna i de nätta silkestofflorna, och stod, med det mörka håret böljande öfver den hvita, tunna nattdrägten, på golfvet just midt i månens sken. Men jorddrabanten deruppe hade velat jubla högt af tillfredsställelse om han blott haft röst dertill och det hänryckta skenet utgjöt nu hela sin glänsande ljusflod öfver denna den tysta nattens tjusande uppenbarelse.
"Jag vill spela litet", sade Jenny och sväfvade lätt som en nattlig syn till pianot, ur hvars tangenter de fina fingrarne snart framlockade en liten tonverld af smältande ackorder. Och tanten sof godt i rummet nästintill och drömde vid tonernas milda klang om sin egen flydda ungdom och, hvem vet det, sin första och enda, kanske i en för tidig graf bäddade kärlek. Men månen deruppe "på fästet blå", der han med sitt blyga sken omfamnade den vackra pianisten, tänkte så för sig: "Du förtjenar det, och jag hoppas, du hulda jordedotter, att snart få lysa öfver din lyckliga bröllopsnatt."
Om nu Jenny anade till den ensamme himlavandrarens tankar, veta vi icke, men hon lemnade snart pianot, tilldrog gardinerna i sitt fönster i det hon vänligt nickade upp till månen och smög åter i sin bädd.
"Nyss drömde jag halfvaken om Aina Ros och kusin Erik att de voro förlofvade", sade hon och qväfde med fingret på den skälmska munnen ett nästan hörbart skratt, "men nu vill jag riktigt sofva och drömma en glad dröm om den bistre fennomanen."
Sådan var, vänliga läsarinna, Jenny Bertram, måhända en afbild af dig sjelf.
16.
Två drömmar på en natt.
Vi lemnade vår vän Erik Stenrot på väg till Ojala, på hvars lilla, men prydliga gårdsplan vi nu möta honom. Vi böra här anmärka att Erik aldrig fallit på den tanken att hans kusin möjligtvis hyste någon böjelse för Birger Ros. Ehuru bekantskapen i Skotland varit ganska intim och Jenny synbarligen var intresserad af umgänget med den allvarlige finnen och ofta nog tillbragt flera timmar med honom utan annat sällskap än den beskedliga tant Agathas, så trodde dock Erik att det endast var deltagandet för hans, det måste han medgifva, högsinta planer och varma fosterlandskärlek, som fängslat den unga flickans eldfängda själ. På tillvaron af en djupare känsla af alldeles personlig natur kom han, såsom sagdt, icke ens att tänka och om han tänkt derpå, så ansåg han sin kusin, något som icke vittnade synnerligt förmånligt om hans menniskokännedom, för alltför — liflig att kunna fästa sig vid en sådan man som Ros. Att emellertid Jenny ur hela djupet af sin rika själ älskade Ros har läsaren sett och han skall äfven under berättelsens lopp erfara att den ädla flickans kärlek icke inskränkte sig till en böjelse af det alldagliga slaget.
"Ett egendomligt infall af Jenny, det här", mumlade Erik, "att så der plötsligen utan vidare bosätta sig här i ödemarken, men jag skall minsann utforska tant och skaffa mig ljus i den här något besynnerliga…"
"Godmorgon Erik!" ljöd Jennys morgonfriska röst från den granrisbeströdda förstuguqvisten, "det var snällt att du kom så tidigt. Medan tant drar försorg om frukosten kunna vi göra en liten promenad utåt den här sidan af fallet. Gif mig armen."