Erik följde uppmaningen och de beträdde en väg som ledde utmed forsens venstra strand.
"Kan du tänka dig att dånet är vida svagare på den här sidan än på den andra; här kan man tala utan att behöfva skrika", sade Jenny.
"Jaså", sade den tilltalade torrt, men inom sig tänkte han: "Hon spelar sitt spel förgäfves; jag måste komma sanningen på spåren."
"Hvad tänker du på, Erik?" frågade Jenny vidare. "Se här ha vi en liten paviljong, vi också. Tag plats och låt oss prata litet; tänd en cigarr om du behagar."
"Minsann, goda Jenny", utbrast nu vår vän, "du tyckes taga vårt plötsliga sammanträffande såsom en helt vanlig händelse; jag åtminstone var alldeles oförberedd derpå."
"Men deremot inte jag, kusin Erik", genmälte vår lilla forsfröken, "jag visste ganska väl att du skulle komma hit med Ros" — hon rodnade litet — "och hans syster."
"Huru visste du det då? Aha, ja, af mina dagboksanteckningar, kan jag förmoda. Men hvad i all verlden vill du göra här?"
"Gissa, mon cher, kanske har jag samma planer som du — jag ämnar måhända i likhet med dig…"
"Jenny!" afbröt den unge mannen och nu var det hans tur att rodna, "hvad ämnar du i likhet med mig?"
"Jag skall till svar citera dina egna ord. Jag vill se huru en ung nation går till väga då den arbetar uppå att grundlägga sin framtid."