"Den herrn", svarade Ros, "hade blifvit öfverfallen af några karlar, troligen förrymda fångar, och ett par skott lossades."
"Det vill säga", inföll nu den resande, "den här herrn, hvars namn jag inte ens ännu efterfrågat, har enligt all sannolikhet räddat såväl mitt som ock de der två karlarnes lif."
Erik studsade synbarligen vid ljudet af den resandes röst och närmade sig honom för att om möjligt i månskenet uppfånga den resandes anletsdrag.
"Ert namn, min ädle räddare!" fortfor denne. "Var god säg mig hvem det är, som jag kanske har att tacka för mitt lif?"
"Jag heter Ros och har en egendom här nära intill", var Birgers svar.
"Nåväl, herr Ros", återtog den andre, "ni har gjort mig och dessa två menniskor en ganska väsentlig tjenst och gamle Jakob Stråle från Stockholm är eder tacksamme vän."
"Hvad!" utropade, utom sig af förvåning, Erik och fattade ifrigt den resandes hand, "morbror Stråle! Hvad i Guds namn för morbror hit?"
Den gamle herrn, ty Stråle var en äldre man, betraktade med icke mindre förundran vår vän Erik och utbrast:
"Och hvad, hvad gör du här, här midt i ödemarken, gunstig herre? Jag tror minsann att detta Finland är ett förtrolladt land. Men jag kan gissa, om inte hvad du gör här, så dock ungefär hvem som lockat dig just hit. Huru fick du reda på Jenny?"
"Till höger kusk", hördes nu Ros' stämma och en af karlarne skyndade att öppna grinden. Efter några befallningar till karlarne vände sig Ros till den resande och sade: