"Välkommen hos mig, herr Stråle, men ursäkta att jag straxt åter måste aflägsna mig för att varna mina grannar på Ojala, dit rymmarne möjligtvis tagit kosan. Min vän Erik, var du värd i mitt ställe. Farväl, tills i morgon."
Och i yrande sporrsträck bar det af på vägen till Ojala på den från vagnen urspända hästen. Två beridna drängar åtföljde Ros, beväpnade med hvar sin bössa och yxa.
"Rask karl, den der Ros", sade gamle Stråle, "men Ojala, hvad har han att skaffa med Ojala?"
"Stig in, morbror", sade Erik och tillade sedan tveksamt: "Då morbror befinner sig i denna trakt af verlden, så trodde jag att det var bekant hvem som bodde på Ojala."
"Visst vet jag det", menade Stråle, "och jag var just på väg dit då…"
I detta ögonblick skyndade emot dem ett ungt fruntimmer. Det var Aina.
"Ack, Erik!" utropade hon, "hvar är Birger? Tjenstefolket har alldeles skrämt upp tant Betty, så att…"
Hon tystnade rodnande då hon nu först bemärkte den främmande herrn.
"Med Birger har det ingen fara", genmälte Erik, "han har blott ridit tillbaka till Ojala för att der hålla vakt, och när vi väl kommit in, skolen I få höra det intressanta äfventyret af den här herrns egen mun."
Med dessa ord förde han den främmande till Birgers rum, hvarest herr Stråle i hast iordningställde sin något illa medfarna drägt. Under tiden frågade han Erik, hvem det unga fruntimret var som kallat honom vid namn?