"Min värds syster", svarade Erik undvikande. "Men se så, morbror, stig in till fruntimren och tillfredsställ deras och min nyfikenhet angående den förskräckliga händelsen på landsvägen."
Vi öfverhoppa presentationerna, hvarvid intet nämdes om förlofningen, äfvensom herr Stråles berättelse om förloppet vid röfvarnes anfall samt hans och de två karlarnes räddning genom Ros' modiga mellankomst. Efter några utrop af förvåning och fasa samt glädje att "allt slutats så väl" inbjöd tant Betty med landtlig artighet den ärade gästen att efter så mycken skrämsel och ansträngning hålla tillgodo ett glas "varmt". Herr Stråle, en jovialisk, gammal ungkarl, tackade fryntligt för inbjudningen och bryggde sig en rätt stadig toddy, drack och hade snart så intagit båda damerna till sin fördel att tant Betty, då hon efter den händelserika dagen ändtligen kom i säng, sade till Aina: "då alla svenskar jag hittills träffat äro så hyggliga karlar, så är det väl bara prat hvad pastorsadjunkten (som sannolikt var fennoman) brukar säga, nämligen att svenskarne 'kuggat' Finland." Aina åter var rätt belåten dermed att hennes fästmans morbror varit så vänlig emot henne. Då kunde han väl icke heller ha något emot deras förlofning. — Efter intagen landtlig qvällsvard åtskildes sällskapet och lade sig till hvila icke utan att dock egna ett visst deltagande åt den frånvarande Birger, som begifvit sig af för att hålla vakt öfver fruntimrens på Ojala nattro.
"Den vakten gör han gerna", hade tant Betty yttrat, hvartill herr Stråle svarat ett menande "jaså". I öfrigt tycktes den främmande herrn helst undvika att tala om ändamålet med sitt oförväntade besök hos sin syster och sin myndling Jenny.
21.
Vid kaffebordet.
Den första menniska som den gladlynte stockholmaren mötte då han följande morgon efter omsorgsfullt gjord toilett utträdde på husets lilla balkong var hans räddare från gårdagsqvällen, hvilken redan återvändt från sin nattliga vaktgöring och nu, gående sin gäst till mötes, helsade honom välkommen. Ehuru Birger, som af tant Betty fått höra att deras gäst var en slägting till såväl Erik som ock Ojalaherrskapet, gerna velat utforska den gamle herrns egentliga afsigt med detta oväntade besök, hvarom ingenting förljudits i den förtroliga sällskapskretsen, hade han dock häri vida mindre framgång än den fintlige juristen i det välbemantlade förhör han lät sin värd undergå. Understödd af de meddelanden Stråle redan qvällen förut under samtalets lopp lyckats erhålla, visste han nu att så leda tråden af deras samspråk att han ganska snart trodde sig vara det sanna förhållandet på spåren. Den väl öfverståndna nattliga vakten gaf honom härvid en ypperlig anledning till hvarjehanda spörjsmål. Stråle tackade varmt men icke utan en liten skymt af skalkaktighet i blicken den unge doktorn för dennes omsorg om hans systers säkerhet samt prisade den Stråleska familjen lycklig som i det aflägsna Finland i en och samma person vunnit en räddare, en beskyddare och en tvifvelsutan mycket förekommande gästvän. Om Jenny nämde den gamle herrn intet enda ord. Men då Erik, som med sin närvaro ökat sällskapet, frågade huruvida det icke vore lämpligt att han skulle rida ut till Ojala för att förbereda tant Agatha och kusin Jenny på det oväntade besöket, svarade herr Stråle helt enkelt att då Erik öfverlemnat den för behöflig ansedda nattvakten öfver slägtingarnes säkerhet åt en annan, han lika gerna kunde låta morbrodern sjelf anmäla sitt besök. Arten af det svar, som tycktes sväfva på Eriks läppar, föranledde honom dock att skämtsamt tillägga: "att det tvifvelsutan fanns heligare föremål att bevaka än unga kusiner, till exempel gamla onklar, att icke tala om den frånvarande gästvännens härd."
Erik rodnade märkbart men han hjelptes ur sin förlägenhet af den vackra Ainas inträde, som, efter ett glädtigt och lika hjertligt "godmorgon" till alla tre herrarne, började servera kaffet. Birger omtalade nu att han till frukosten ditväntade länsmannen som skulle anställa polisundersökning angående det nattliga öfverfallet, samt öfvertaga ledningen af våldsverkarnes efterspanande, om hvilkas sannolika tillhåll man dessutom redan fått någon kunskap, väggledd af de spår de vid sin flykt lemnat efter sig.
"Stackars karlar", sade herr Stråle, "jag skulle nästan önska dem friheten, redan derföre att deras misslyckade anfall beredt mig en så öfverraskande angenäm bekantskap som min räddares och fröken Ainas."
"Säg lika gerna blott Aina, snälla morbror", inföll Erik, "ty jag säger det genast rent ut. Aina är min fästmö."
"Då säger jag med synnerlig glädje 'Aina' till den älskvärdaste af mina finska vänner," utropade den gamle herrn muntert och fattade med en anstrykning af galanteri Ainas hand för att kyssa densamma, men den rodnande unga flickan slog sina vackra armar omkring onkelns hals och tryckte en kyss på den gamle ungkarlens ingalunda motsträfviga mun.