"Bra gjordt, Aina lilla!" sade den upprymde juristen; "men blif icke svartsjuk på mig, Erik, ehuru jag är ungkarl", tillade han med en komisk suck. — Han ökade den allmänna sinnesstämningens munterhet, då han med utsökt belefvenhet och gammaldags sirlig artighet framträdde till tant Betty, som tillkommit under tiden, och vördsamt anhöll att i betraktande af det blifvande intima förhållandet emellan deras familjer, nu redan få kalla fröken Ros för "kusin", hvartill den fryntliga gamla damen rodnande gaf sitt samtycke. Med Birger utbytte Stråle ett hjertligt handslag i det han menade: att det var mycket roligare att kalla sin räddare du än herr doktor, hvilken titel ovilkorligen påminte honom om läkare, menniskor som han väl i allmänhet högaktade, men af hvilka han hittills icke behöft och hoppades att icke så snart heller behöfva någon "räddning".
Ett bud från länsmannen anlände emellertid och aflemnade ett bref. Detta gaf anledning till uppbrott från kaffebordet. Det högvigtiga brefvets innehåll skola vi meddela i nästa kapitel.
22.
Länsmans-diplomati.
Den värde herr Smilander hade af ryktet förnummit att den öfverfallne, men räddade utländingen var en mäkta förnäm man, hvilken kommit hit för att från Ojala afhemta de der boende utländska damerna samt återföra dem till deras i hemlighet öfvergifna hemland. Genast vaknade underliga tankar i hans hjerna. Kanske var det sjelfve polismästaren i Stockholm, den berömde Wallenberg, som tillika med egna ögon här vid Imatra ville studera de naturliga vattnens kraft. Inom sig hade derföre den förtänksamme länsman Smilander beslutit att på allt möjligt sätt gå den förnäme främlingens önskningar till mötes, och till och med Ros steg i hans aktning i följd deraf att han varit försynens redskap att verkställa räddningen. Då han erfarit att den resande under titel och namn af "häradshöfding Stråle" hedrade hans aflägsna födelsebygd med sitt besök, stadfästades inom honom den en gång fattade föreställningen att denne var en mycket förnäm man, som allrahelst, för att väcka mindre uppseende, "inkognito" gjorde sin resa. Den främmande hade tvifvelsutan antagit namnet Stråle blott för att låtsa vara en slägting till den gamla damen på Ojala. Smilander ville derföre på ett försigtigt sätt låta honom förstå, att han, Smilander, var en alltför routinerad administrativ tjenstemän för att icke genast ha genomskådat den resandes högre samhällsställning. I enlighet härmed ville han ock från första början inrätta hela sitt uppträdande. Wallenberg-Stråle skulle då med sitt vana öga genast se hvars andas barn han hade framför sig, och man kunde icke veta hvilken utländsk utmärkelse möjligtvis blefve en följd af det nit Smilander skulle ådagalägga vid röfrarnes förföljande och gripande. Han ansåg det derföre vara klokare att icke besöka Ros till frukosten, utan medelst ett skickligt och i högre juridisk stil uppsatt bref inbjuda främlingen till den polisundersökning han ernade hålla på sjelfva stället der öfverfallet egt rum. Detta bref, som saknade adress, sände han med ett bud till Muistola. Det skulle öfverlemnas till den "främmande öfverfallne herrn". Stråle tog brefvet och läste icke utan förvåning följande löjliga aktstycke:
"Min herre!
I brist på adress som jag saknar vill jag icke tro på ryktet om min herres namn hvilket, såsom måhända varande falskt, kunde inverka kränkande; men till saken, såsom vi administrativa tjenstemän säga.
Min herre har natten emot i dag, den 16:de hujus, genom herr doktor Ros' förvållande lupit fara att blifva räddad, eller fastmera af doktor Ros blifvit räddad ur en fara som min herre bemälde natt lupit genom ett ännu okändt antal röfvares förvållande, hvadan jag i min egenskap af kronobefallningsman i den af denna olycka hemsökta socknen, på anmodan af sagde Ros, bosatt å Muistola, funnit mig föranlåten att dels medelst utsändande af spejare, äfvensom prolimitär polisundersökning på platsen, dels ock genom hållandet i förvar, dock icke i jern, af sistlidne nattens skjutsbonde, såsom skäligen misstänkt att ha varit med i komplotten beträffande sina hästar, som icke blifvit honom frånstulna och derföre skola afföras till mitt stall för att besigtigas af vid slika försök till rån vane personer, som skola fastställa huruvida hästarne blifvit med flit skonade, — så och i betraktande nu af allt detta och dessa åtgärders vidtagande, får jag härmedelst förständiga, det vill säga ödmjukast anhålla det min herre ville infinna sig å den plats der det tillämnade brottet lyckligtvis icke föröfvats genom meranämnde Ros' föregifna mellankomst och såsom af vittnen vidhandengifvits, fem med välberådt mod ur min herres revolvrar aflossade skott, för att jag på stället i behörig form måtte få anställa polisförhör och undersökning med alla vid tillfället utom röfrarne närvarande personer samt likaså den kullstjelpta vagnens besigtigande för att utröna huruvida våldsverkarne medelst inbrott försökt någonting; och ehuru smärtsamt det är att innan röfrarne genom gripande och häktande befordras till laga straff, dermed se mig tvungen att besvära min herre och afgifva berättelse om hela förloppet, ithy att vi administrativa tjenstemän i Finland, i likhet med hvad i Sverge plägar ske, måste gå summariskt tillväga då det är fråga om rackare och förlupna personer, bedjande tillika om ursäkt för besväret, men utlofvande min herre att med all behöflig handräckning bistå min herre i den der andra saken, hvilken längesedan icke blott väckt min nyfikenhet såsom varande oloflig, utan derhos föranledt ett för mig illa aflupet besök på ett ställe, som må vara onämdt oss emellan, och hvilket min herre ämnade besöka redan i går men nu måste uppskjuta till i dag, men der enligt egen uppgift inga dokumenterande handlingar finnas, hvilket jag vill till min herres tjenst och upplysning meddela, ehuru jag tror mig kunna framtvinga riktiga pass om icke falska sådana redan anskaffats, och förblir jag med högaktning och i förbidan på min herres ankomst till det olyckliga räddningsstället men der ingen fara finns om dagen och derföre att jag är der, min herres ödmjukaste tjenare.
Johan Smilander, Kronobefallningsman i orten."
Efter genomläsandet af denna sorglustiga skrifvelse öfverlemnade herr Stråle densamma skrattande åt Ros, i det han sade sig tro meningen vara en kallelse att infinna sig vid en preliminär polisundersökning på stället. "Men slutet förstår jag inte riktigt", tillade den gamle juristen, "dock förmodar jag att det har afseende på någonting som rör min syster." Ros genomläste leende brefvet men då han kom till frågan om passen blef han allvarsam. Under tiden hade Stråle följt "kusin Bettys" inbjudning till frukostbordet. Nu erhöll ändtligen Erik papperet. Han försökte uppläsa detsamma högt men afbröts som oftast af en skrattlust, den han icke kunde qväfva; dock upphörde äfven hans munterhet då han kom till det ställe der passen voro omnämda. Men hans oro yppade sig på annat sätt än finnens, som blott eftersinnade hvilka obehag fruntimren kunde ha att befara af den påhängsne länsmannen. Erik gick denna gång längre i sina farhågor än vännen.