"Gubben Stråle är Jennys förmyndare", hviskade han till Ros och detta var en nyhet som tycktes börja oroa denne, isynnerhet då han sammanställde densamma med hvad tant Betty meddelat honom om kuskens vinkar angående ändamålet med den främmande herrns besök på Ojala. Sedan emellertid frukosten intagits begåfvo sig herrarne på väg till platsen för föregående qvällens äfventyr.
23.
Polisundersökning i skogen.
Men derborta i den nu åter fredliga skogen, hvarest ännu för tolf timmar sedan hästar störtat, vagnar blifvit kullstjelpta och resande anfallits, der yxor svängts i månskenet och den krigiska knalleffekten af amerikanaren Colts uppfinning, revolvern, injagat skräck hos den europeiska nordens landtligt beväpnade banditer, der satt nu den administrativa maktens representant i den finska socknen Ruokolaks, kronobefällningsman Johan Smilander, på en sten vid landsvägskanten. Han satt der omgifven af två nämdemän samt bro- och skallfogde, föreställande hans myndighets armar och ben, hans handtlangare och adjutanter. De rådplägade sinsemellan med vigtiga miner i de välmående ansigtena, och en liten skara af ortens allmoge, män, qvinnor och barn, stod gapande rundt omkring dem. Då syntes ett dammoln på vägen från Muistola och herr Stråle i vagn samt Birger och Erik till häst anlände. Herr Smilander steg upp och förberedde sig att med en viss högtidlighet emottaga de ankommande, som i en ståtlig procession närmade sig. Han "harklade" och hostade, fick strupen ändtligen klar och skulle just börja sitt tillämnade tal, då den raske gamle Stråle, sedan han återvunnit sin jemnvigt efter nedstigandet ur vännen Ros' gammalmodiga och något höga vagn, med en oefterhärmlig komisk grandezza tilltalade den vördsamt helsande sålunda:
"God morgon! Ackurat på sin post, det ser man! Edert nit i tjensten, herr befallningsman, är öfver mitt beröm."
"Tackar ödmjukast", svarade Smilander och fattade mod då Stråle räckte honom handen till helsning. Han tillade derefter: "Vi administrativa tjenstemän i Finland äro mycket påpasslige."
"Ja, och tiden är dyrbar", återtog herr Stråle, "jag borde om en timme eller så vara på Ojala."
"Vi kunna genast skrida till verket", inföll länsmannen, "ursäkta att jag sätter mig."
På länsmannens fråga huruvida den öfverfallne hyste misstanke till någon särskild person — han blinkade dervid med ögonen — om att ha varit i komplott med röfrarne, svarade Stråle "nej" och afgaf derefter i korthet en berättelse om förloppet. Ros gjorde likaså om hvad som timat efter hans inblandning i saken. Nu uppropades den pratsjuke kusken. På dennes vittnesmål hade länsmannen synbarligen räknat för att såsom ransakare lysa inför den förmente höge polismannen.
"Kurikka", började länsmannen, "ni är från Wiborg, inte sannt? Jag tror mig känna er?"